STOCKHOLM åen 2 Juli. Regeringen och represontationsfrågan. VI, Då regeringen sålunda har frågan i sin hand och kan framför andra främja denna sak, är det en orimlighet att vilja låta påskina, att hvarje representationsförslag från regeringen skall mötas med misstänksamhet oeh att dess öde skall blifva detsamma, som drabbat föregående representationsförslag och jemväl det af regeringen en gång framlagda. Hvar och en vet, att det sistnämnda föll derföre att regeringen öfvergaf sitt eget förslag och i afseende på de öfriga, att det från 1840 års riksdag hvilande ansågs för radikalt och i en mängd detaljer bristtälligt, såväl af de privilegierade stånden, som af regeringen, och att det Lagerbjelkeska förslaget föll hos adeln till ej ringa del till följd af regeringens liknöjdhet för detsamma. Hvad bevis kan man under sådana förhållanden -andraga för att ett regeringens förslag, som vöre fullt uppriktigt menadt och stödde sig på den upplysta allmänna opinionen i landet, nödvändigt skulle förkastas och neutralisera dess inflytande på riksdagen och verksamhet i öfrigt? Betraktar man de särskilda ståndens ställning till regeringen, så skall man finna, att borgareståndet med bifall skall möta hvarje förslag om reform, som gifver representationsfrågan en utveckling i dess behöriga riktning och attridderskapet och adeln-samt presterna ej längre skola kunna, såsom faller varit med förut afgifna förslag, såsom samhällsomstörtande benämna ett af konungen framlagdt förslag, som innebär upphäfvande af ståndsrepresentationen, utan att de måste i enlighet med sitt ert Re OR am, med åberopande af sin devotion förisin onungs uttalade vilja isynnerhet i sådant fall, då fråga blifvit om offrande af egna fördelar, på öfligt sätt foga sig efter hvad konunen önskar. Återstår således bondeståndet, vilket man, från den sida som hr —Im— tillhör, så gerna anför såsom omöjliggörande hvarjerepresentationsreform. Att detta stånd, då fråga är om åtgärder som imebära ett möjliggörande af bestämda reformer, har tait och kan taga räson, det visar sig ock af de förändringar i ståndets sammansättning, som blifvit antagna och det förökade antalet af medlemmar i den minoritet, som : bifallit det hvilande förslaget till bondeståndets reformerande. Men att begära, att bondeståndet, som längst fått sitta emellan för de öfriga ståndens privilegier, skall göra något som det betraktar såsom ett offer, förrän de högra stånden visat sig benägna dertill, är väl mycket begärdt, helst som bondeståndet är det i politisk och allmän bildning underlägsna ståndet och behöfver föredöme af dem som skryta med sin upplysning. Den befarade misstänksamheten från representationens sida uppgår således i rök och utgör ytterst ej annat än vissa stånds ifver för bibehållandet af egna fördelar; och dessa stånd måste väl taga reson om regeringen och folket äro ense. Lika chimärisk är den förmenta fara, att i andra saker ej kunna någonting uträtta: vid riksdagen, som regeringen skall utsätta sig för genom denna frågas upptagande. Att ridderskapet och adeln samt presteståndet skulle, för att hämnas den förlust af obilliga företrädesrättigheter, som genom ett 7 GE IE a hotade att drabba dem, vilja sluta sig till oppositionen såsom sådan, vore detsamma som att antaga att deras högtidliga försäkringar: om sin lydnad för och kärlek till konungamakten vore blott toma ord och att de endast af konungamakten önskade och hoppades bevakandet af deras egna fördelar. hugeringen skulle i sjelfva verket ingenting förlora hos stånden, men vinna i förtroende hos nationen och med denna bundsförvandt blifva starkare än någonsin förut. : Detta bör ju isynnerhet gälla om vår nuvarande regering och den minister, hvarmed konungen nu är omgifven, i fall den verkligen, såsom hr —Im— så varmt vitsordat, visat utmärkta prof på sitt konstitutionella sinnelag. En egen logik måtte finnas i hr —Im—s hufvud, då han ena gången i sin skrift påstår, att vi sedan förra riksdagen egt en verkligt konstitutionel minister, som ingifver förtroende, men straxt derefter spår, att hvarje representationsförslag från regeringsmakten utgånget, således utarbetadt af denna könstitationella; förträffligå, populära minister, skall förkastas. För hvar och en, som har någon reda på det konstitutionela styrelsesättets väsende, utgör just en konstitutionel ministers tillvaro en garanti för vigtiga reformers tillvägabringande. Har mivisteren folkets förtroende och visar sig stå öfver partiytterligheterna, måste alla vars intresserade af dess bibehållande: -adel och prester af fruktan för en inera radikal ministår, de folkvalda stånden af fruktan för en reaktionär. Om så ministeren gjorde sitt representationsförslag till en kabinettsfråga, skulle dess förslag, långt ifrån att vara på förhand dömdt att förkastas, ha alla utsigter att gå igenom. en utom det att sålunda på regeringen hufvudsakligen beror möjligheten att med lugn och sans: åstadkomma en representationsreform, och att regeringen mer än nå