teten i hvarje stånd är innerligt öfvertygad om ohållbarheten af status quo, men vill skjuta undan frågan till följd af en hos hvarje stånd nödvändigt sig yppande olika mening om hvad som skall komma i stället och då sannolikt det största motståndet förefinnes i den tysta tron inom de båda första stånden, att regeringen i själ och hjerta ej önskar någon retorm? Tvertom blir det just regeringen, som kan genom ett förmedlingsförslag lossa representationen från det grund, hvarpå den stått ända sedan 1809 och der stillaståendet egentligen berott på regeringens uraktlåtenhet att underlätta fortskridandet genom något sitt understöd.