ett enda ljus kastade en stråle i vattnet, höjde sig slottstornet, och nära dess spets lyste ett mildt, tröstande skimmer ; det kom från kammaren, der Kristina satt och gret. Stadsmusikanten blickade ofrånvändt på det enda ljuset der uppe i höjden, och det sved honom i hjertat att han nyss haft ovänliga tankar om sin hustru. Och i det han så betraktade den enda vänliga ljusstrålen i det tomma, ändlösa mörkret rundtomkring, föll en gammal vers honom i tankarne, som han ofta hört sin moder sjunga. Den lydde så: Wem nicht durch Liebe Leid geschicht, Dem ward auch Lieb durch Liebe nicht; Leid kommt wohl ohne Lieb allein, Lieb kann nicht ohne Leiden sein: Så vände han: om och gick efter en stånd långsamt öfver bron, och under vandringen upprepade han väl tio Singer versen för sig sjelf, allt långsammare och djupsinnigare, och hans steg saktades derunder, likasom omedvetet, så att han slutligen blef stående försjunken i tankar. Hans blick sänkte sig till jordens Då ser han något blänka — det är en spritt ny groschen! Och då han lutar sig ned för att taga upp den, ser han ett steg framföre ännu en groschen ligga, och längre fram ännu en -och så blef det sex stycken helt nära hvarandra, alla så nya och glänsande, som om de kommit direkte från myntet. ?Sex nya groschen i en rad4, mumlade stadsmusikanten sakta, djupt skakad, sex groschen — dem har vår Herre sjelf, som ej vilt öfvergifva mig, lagt här åt mig — sex groschen : kostar. en brödbulla i denna dyra tid! Och derpå blef det. efter ev -ögonblick honöm åter obegripligt huru han kommit öfver penningarne; han förskräcktes för sig sjelf, såsom hade han stulit dem;