lär vilja dansa, då de franska husarerna redan börja sitt intåg med -mord och ståndsrätt? en stackars nygifte äktå mannen blef riktigt hjertängslig, då de närmaste veckorna nu så lifligt framställde sig för hans själ. Och huru skulle det väl stå till om några månader, ifall detta sakernas tillstånd kulle fortfara? Då Henrik Kullman, plågad af dessa föreställningar, steg ut genom förstugudörren, kom en gammal qvinna fram till honom. Detta är ett bröllopshus, sade hon, och ni har rosenqvasten i knapphålet och är brudgummen. Er hedersdag är min olycksdag!t Huru så, mor Mayer, hvad har då händt er? frågade Kullman, som väl kände. den gamla gumman, hvilken bodde i en liten enslig hydda på vägen till Dillenburg. Jag har sedan i gär blifvit en tiggerskaX, svarade hon snyftande. tFransmännen hå tagit allt hvad jag hade, fört bort korna, bränt ned huset, ja sjelfva äppelträden, som dock vår Herre lät växa så herrligt, ha de huggit ned. De der hedningarne äro ett riktigt afgrundsfölje, ty en Elsassare, som just stal de präktigaste medwurstarne ifrån mig, sade mi å sin hundtyska, att hela vägen utefter måste klareras för fästningens skull; han skulle trösta mig med att detta just vore krigskonst — och dermed bet han i en korf, så att det vattnades mig både i munn och ögon, bara vid att se på det. Allt detta berättade den stackars gumman under så klagande jemmer, att stadsmusikanten till slut grep i sin ficka, och gaf henne den ena dukaten — just den, som varit bestämd att sätta hushåll med — derpå vänderhan sig raskt om ock gick åter in till bröllo småltiden, och nu blef han så munter och lätt om -hjertat, som hade han vun nit tusen dukater.