STADSMUSIEANTEN. BERÄTTELSE AF W. H. RIEHL. Öfversättning. Första KAPITLET. Det var ett ängsligt bröllop! — Då stadsmusikanten i eilburg, Henrik Kullman, just trädde fram för altaret med sin brud, dånade dofva kanonskott ur fjerran. Församlingen var redan förut fåtalig denna gång, och då nu de hemska ljuden skakande trängde genom märg och ben, smög sig den ena efter den andra sakta derifrån, och då ra trädde ut ur sakristian, stodo blott rudparet med deras närmaste anhöriga, klockaren och några bröllopsgäster, qvar i den lilla bykyrkans chor. Sjuåriga kriget hade spridt förödelse och fasa ända till Tysklands vestliga provinser; fransmännen, under hertigen af Broglio, hade esatt Lahnthal och Westerwald (Lahndalen och Westerskogen) och sökte genom Neder-Hessen tränga fram till Hannover. De belägrade just nu häftigt bergslottet Dillenburg, och kanonernas vexlande utmaning och svar var det, som dånade så hemskt i bröllopsskarans öron, genom hvalfven i den närbelägna byn Ebersbachskyrka. En kall rysning genomfor stadsmusikanten; han darrade icke, han förlorade ej heller modet, men pastorns ord kunde han dock ej höra. Det stora ansvar han åtagit sig genom att gifta sig i en så osäker tid, hade aldrig så ripange trängt sig lr hans själ som nu, då kanonernas dån ledsagade honom fill altaret. Bruden vid hans sida hade ej gråtit; den unga bondfliekans röda kinder håde väl bleknat, men hon stod med