STOCKHOLM den 27 Juni. Regeringen och representationsfrågan. N. Vi öfvergå nu till redogörelsen för de skäl, hvarpå vi stödja oss, då vi anse de nu eirkulerande petitionerna. taga en riktig väg, när de vända sig till regeringen med anhål. lan om dess medverkan för representations frågans lyckliga lösving. Detta visar sig först och främst vid betraktande af en regerings och en representations förhållande tlhvaravdra idenna fråga, enligt den moderna statsrättens fordringar. Teorien om statsmaktens sönderdelning och bestämmandet af de olika statsmakternas för: hållande till hvarandra genom ett balanceringsy slem, enligt hvilket hvarderas myndighet och verksamhetsområde skall skiljas ifrån och noga afvägas i förhållande till den andras, utan att taga i betraktande nödvändigheten af deras samverkan, har fullkomligt spelat ut sin rol. Man anser ej längre de särskilda statsmakternas uppgift i deras inbördes förhållande hufvudsakligen bero på förmågan att visa tänderna mot hvarandra och noga vara på sin vakt att den ena statsmakten ej utöfvar större inflytande än den andra. Denna teoris orimlighet visar dessutom den nyare franska statshistorien, som företer en kastning af samhället emellan anarki och despotism. och der ännu balancen är långt ifrån i ordning. Man har i senare tider lärt sig inse att en stats styrka beror på de båda statsmakternas, regeringsmaktens och folkmaktens, harmoni med hvarandra och att hvarderas verkliga styrka inom sitt område bidrager till att öka den andras. En stark regeringsmakt beror på en stark folkmakt och tvärtom. Hvardera begynner inse att ju mera du delar med dig, desto mera har du qvar?. Ju mera utrymme regeringsmakten lemnar folkmakten, desto starkare blir den sjelf. Hvilken. regeringsmakt. är. starkare, -drottning Victorias eller kejsarens af Ryssland? och ju större kraft folkmakten förlänar regeringsmakten, desto mäktigare blir folket ejelft, desto betydelsefullare folkmakten. Huraledes folkmakt och regeringsmakt måste samverka och samarbeta med hvarandra, visar sig blott man kastar ett öga på deras förhållande till hvarandra. Utan att regeringen har organer att fullgöra dess beslut, utan att menige man går dessa organer:tillhanda vid verkställigheten, är regeringen maktlös. Men huru skall en regering kunna vinna detta understöd i sina sträfvanden? Jo endast om folket hyser förtroende till regeringen och regeringen kan hysa förtroende för folkrepresentationen att den verkligen uttrycker den förnuftiga nationalviljan ; ett förtroende, som nödvändigt förutsätter att folket både kan skaffa sig insigt i och inflytande8 på statsangelägenheterna geuom de organer, som till följd af folkets förtroende utgär ur dess 1eder för att såsom folkrepresvatanter deltaga omedelbart i statslifvet. På möjligheten af detta inbördes förtroende mellan regering och folk hvilar hvarje samhälles kraft. En regering, som föraktar sitt folk, sätter si öfver dess önskningar och tänkesätt anser kraften ligga i de bajonetter, öfver hvilka den disponerar, i den stående här, den kan uppställa, kan aldrig på längden försvara statens oberoende. Staten blir ofelhart i en eller annan form en vasallstat antingen åt en annan starkare stat eller ock under en militärdespot, som förr eller sednare går sin undergång till mötes, om ej regeringssstemet ändras; in regering åter som lärt sig inse, att dess egen makt.-och verksamhetsförmåga betingas af folkets tillmötesgående och medverkan och af den enskilda kraft hvarje medborgare till fäderneslandets gagn kan utveckla, i fullt medvetande af det goda samhället gifver honom och-lifvad af en sann fosterlandsanda, måste af alla krafter arbeta på de offentliga förhållandenas ordnande så, att dessa enskilda krafter blifva använda och folket villigt följer sin styrelse på den väg som civilisationen utstakat. För en styrelse, sominser denna sin ställning till folket och de särskilda samhällsmedlemmarne, måste klarare än för hvarje annan framstå vigten och nödvändigheten af en väl ordnad representation och väl afpassade verksämhetsformer; en sådan styrelse måste vara intresserad för tidsenliga representationsreformer. Detta visar oss ock England. Reformbillen drefs igenom i öfverhuset genom engelska ministerens imponerande hållning. Af ministeren har man under reformrörelsen i sednare tider också fordrat representationsförslags utarbetande och frafniäggande, och under denna parlamentssession har man sett, med hvilken liflighet lord Palmerston deltagit i öfverläggningarne om en förändrad arbetsordning i engelska parlamentet, hvilket väl, om något, kunde tyckas vara parlamentets ensak, samt huruledes han uppvisat att nära nog hvarje punkt i förslaget hade inflytande på regeringens verksamhetsförmåga. Af hvad våda för en regering en olämplig representationsform kan blifva, genom hvilken ej tolkets opinion, utan önskningarne och fordringarne hos en viss klass uttryckas, visa franska kamrarne efter Napoleon I:s störtande. Hvarje regering, som ej står qvar på den gamla kamarilla-ståndpunkten, måste ock inse att representationsfrågan ej är en fråga