SSE vC a NARE Årjagag — 2 Är NE former af allehanda slag. Regering och representation slöto sig närmare tillsammans, och om ock konung Oscar kan sägas hafva varit å ena sidan alltför ömtålig om sin makt och ej alltid ha gifvit efter för den första påtryckningen till önskvärda reformer, och å andra sidan mycket försigtig. så att ständerna fingo tagainitiativet, förde han dock i det hela styrelsen i den af folkopinionen angifna riktningen, till följd hvara! ock representationen alltmera intresserades att sammanbinda den i de särskilda stånden söndersplittrade opinionen till ett gemensamt uttryck för en gemensam vilja. Till följd höraf upphörde å ena sidan representationens liberala fraktioner att vara opposition quand meme, medan å andra sidan konungamaktens sträfvan till samverkan med representationen, såsom ett. uttryck af nationalviljan, uppkallade hös: de särskilda stånden en viss sträfvan till samverkan :med och anslutning till hvarandra. Det är detta regeringens och representationens förhållande till hvarandra, som-har på en gång allt mer framåtfört vårt konstitutionella statsskick, stärkt statens kraft och upplifvat nationaålandan samt ur sig utvecklat den proportionsvis vackra verksamhet, som gifvit hvarje ny riksdag ökad: betydelse. Detta är ej ett resultat af representationen ensamt såsom hi —Im— ger vid handen, ty utan detta närmande från konungamaktens sida. hade riddarhuset och presteståndet varit lika döfva som förr för alla yrkanden på tidsenliga reformer. An mindre har vår riksdags verksamhetsförmåga varit beroende af den omständigheten, huruvida ett representationstörslag blitvit bragt å bäne eller förqväfdt i konstitutionsutskottet eller afriksens ständer. Att emellertid hr -—Im— förbigått regerings och representations anslutning till hvarandra såsom det vigtigaste momentet i vårt konstilutionella statsskicks utveckling har sina naturliga skäl. Hr —Im— har nemligen, hängifvande sig åt den historiska konstruktionen, velat bevisa, å ena sidan att representationsfrågan varit riksdagens onda genius samt att 1853—54 års riksdag, befriad från detta bekymmer, genast framsprungit liksom en fullrustad Minerva i hela sin betydelsefullhet ur ett föregående chaos och å andra sidan att regeringen ej velat eller kunnat uträtta någonting hos ständerna. Alt hr —Im— kunnat bilda sig ett omdöme af dylik beskaffenhet, kan emellertid bero af kortsynthet och bristande iakttagelseförmåga. Men hvad som ej kan uräktas, är all hr -—Iin— för att bevisa riktigheten af sin sats om det menliga inflytande på svenska riksdagen, som representatioosfrågan utöfvat, och riddarhusets förfjenst framför andra af hvad vid riksdagen blifvituträttadt, ej är nogräknad om sanningen. Sålunda påstår hr —Im— (sid. 47), at de inre politiska orsakerna till det lycklig: resultat, som 1853—54 års riksdag tillväga bragt, hvarvid såsom de förnämsta uppräknas den nya bränvinslagstiftningen, skåtteförenklingen, den nya tull-lagstiftningen m. m., härleda sig från ett närmande mellaz borgareståndet och riddarhuset samtaf junkerpartiets manhaftiga motstånd mot regeringens: reaktionära sträfvanden. — Vidare komplimenteras dervid borgareståndet. som, flsmnande -ståndsantipatierna åsido ville utan all personlig ärelystnad förena sig med reformpartiel på riddarhuset? ; äfver berättas att presteståndet följde med, de det icke gällde dess egna fördelar, samti att bondeståndets understöd var af stor inflytande egentligen i skatteförenklingsfrågan. Med ett ord junkerpartiet framställes såsom. denna riksdags ledare, i hvars släptåg. de öfriga stånden följde. Denna framställning är lika betecknande för författarens nuvarande ståndpunkt, som den är stridande mot verkliga förhållandet. Skulle ej författaren veta, att den nya bränvinslagstiftningen hade sitt upphof i en proposition från regeringen, att dess genomdrifvande berodde på den enighet, som utmärkte presteoch borgare-ståndens ledamöter i det särskilda utskottet samt att der utom motståndet hos bondeståndet stötte på ett. lifligt. motstånd hos ridderskapet och adeln? Tillämpar man: författarens ofvananförda påstående på skatteförenklingsfrågans genomdrifvande, visar detsamma sig ännu mera sanningslöst. Hvar och en erinrar sig med ledsnad, huru denna så vigtiga frågv blott genom konungens personliga ingripande i riksdagsförhandlingarne kunde brin gas till ett godt slut. Bekant är, huruledes ridderskapet och adeln samt presteståndet vid denna, liksom vid föregående riksdagar första gången frågan var före i stånden för kastade ifrågavarande förslag om skatteförenkling, men att, sedan en deputation al bondeståndets ledamöter uppvaktat konung Oscar och han visat sitt personliga intresse för saken samt statsutskottet ingifvit ett nytt utlåtande med förslag till skatteförenkling, nämnde stånd frånträdde sina förra beslut. Denna vigtiga trågas bringande till slut var således em följd af konungamaktens understöd åt de folkvalda stånden. Icke förty är det lyckliga resultatet, -enligt hr -—Im—, inbegripet under junkerpartiets teformsträfvande mot den reaktionära regeringen, och bondeståndet säges i afseende derå blott ha gifvit sitt Sunderstöd. Hvad tullagstittningen angår, vilja vi visst ej förneka junkerpartiets nit och intresse för reformen. Den egna fördelens fordran, från konsumenternas sida, af ett liberalt — tullsystem kan emellertid. anses hafva dervid gjort det hufvudsakliga. Men huruvida vi ej för den förbättrade tulllagstiftningen hafva i främsta rummet att tacka den insigtsfulle ledamot åf borgareståndet, som under tlera riksdagar utgjort CT Da SISEFAD t SIN PRRSSEVADTER SR TÖRGE 1 IE BSR fo peaG te