Troligen är det ännu i friskt minne huru man vid 1857 års riksdag högtidligen. försäkrade att samtlige statsråden till den grad voro af riksvårdande göromål belastade, att de hade hvarken rast eller ro:. ergo beviljades löneförhöjning: äfven derföre att de uteslutande skulle kunna egna sig. åt sitt ansvarsfulla kall. — Det skall utan tvitfvel glädja farbror in i hjertat, att de böga funktionärerna ej längre äro så betungade för statens räkning, att de icke äfven kunna egna sina krafter och sin tid åt andra för värf. Derigenom att lir eklesiastik ministern äfven är ördförande bland jernkontorets fullmäktige, som lifligt intressera sig: för Bessemersstålet, bör han såsom kultusminister tillräckligt kunnå stålsätta sig, och likaledes då det behöfs bjuda prelaturen på stångjern I la Carl XI. d Att ett statsråd fungerar såsom ordförande i en vigtig institution, äfven om den är af mera enskild och industriel natur, kan understundom öfver institutionen sprida en viss glans, och stärker ofta, fast mera skenbart, densammas kredit. Det var troligen derföre som det outtröttliga statsrådet VWallensten lät förmå sig att fungera som ordförande i bruksegarnes hypotekskassa. Men vet farbror att de finnas åter, som alldeles icke kunna förlika sig med statsrådet Malmstens stora verksamhet i Skandia-styrelsen, der han tillhör den delegation, . som egentligen sköter bolagets vidsträckta angelägenheter, naturligtvis mot betydligt högre arf. vode än figuranter4aa i styrelsen — ja, man nästan klandrar Ir statsrådet — och hvarföre? Jo, emedan man påstår, att då statsråden, näst efter statsministrarne, enligt grundlagen Sinnehafva rikets högsta värdighet; är det med denna värdighet oförenligt, att ett statsråd nöjer sig med enun derordnad plats i en styrelse, hvilket dock är fallet med hr Malmsten, som icke är ord förande, utan blott den tredje bisittaren i Skandia-styrelsen. . De vilja icke häri ens se ett bevis på blygsamhet, utan fastmero en olämplig ktrå fatt vara med. Och de gå så långt i pretention att påstå, det hrr statsråder i allmänhet borde nu för tiden lifvas af samma känslor för sin höga värdighet, så länge de inneha den, som riksmarskalken Jan Gabriel Stenbock under Carl XII:s tid var mån om sin. Bemälde riksmärskalk blef nemligen anmodåd af riks enkedrottningent Hedvig Eleonora, att till den döende kanslipresidenten Oxenstjerna och hans fru — den förstnärndes fränka — framföra drottningens deltagande i den sorg som förestod Oxenstjernska familjen, jemte hennes löfte om medverkan hos konungen för den genom reduktionen fattige familjens framtida understöd. Riksmarskal ken förmenade dock att ett sådant uppdrag vore för drottningens hofmarskalk smickrande, men riksmarskalken kunde deremot endast vara budbärare mellan krönta hufvuden. Då drottningen, öfver detta svar uppbragt, antydde att hon möjligen deraf kunde uppgilva sitt intresse för den blifvande enkan. svarade Stenbock att han i så olyckligt fell var beredvillig att åt sin fränka afstå sin halfva egendom, ty? — tillade han — ?värdigheten af min samhällsställning kan jag för intet pris i verlden åsidosätta. Det är likvisst utan tvifvel just emedan hr Malmsten icke är riksmarskalk hos Carl XII. utan endast statsråd hos Carl XV, som det går an att icke vara så sceplisk i afseende på värdigheten?. Den glade fornforskaren Axel Emanuel Holmberg — prestmannen mot sin vilja? — utandades häromåagen sin sista suck i sin tilloifna och uppoffrande systers armar. Ännu en vän, som troget följt honom i många år och äfven varit hans goda genius, stöd vid hans dödsläger, och till det sista hvilorummet ledsagades han af så många vänner, att dessa med ett spadtag mull hvardera till mer än hälften fyllde hans graf. Det lärer ännu vara oafgjordt, om den aflidnes syster låter beveka sig att till hans vänner atstå rättigheten att på grafkullen resa en minnesvård. Men posttimman är snart inne: derföre lef väl! Ivor Blå. saline