STOCKHOLM den 19 Juni. Gärdagena telegram meddelade underrättelse derom, att regeringen i Turin nu på telegrafisk väg erhållit underrättelse om konungariket Italiens erkännanåe från Frankrikes sida. Sjelfva det formliga och sollenna erkännandet torde dock icke komma ätt exa rum förr än eter hemförlofvandet af Jagstiftande kåren, hvilket uppskof äfven torde vara nödigt, på det den nya italienska ministeren förut må hinna konstitvera sig, sätta sig in i affärerna och träda i förbindelse med kabinettet i Tuilerierna och på det man sålanda å ömse sidor må definitift: kunna .be sämma vilkoren för erkännandet samt rege en mängd särskilda bestämmelser som ermed stå i sammanhang. Man känner ännu icke de från Frankrikes sida uppställda vilkoren för erkännandet, och i hyad mån de. kunna gå ut på något bevarande af påfvens verldsliga makt, men man antager att de icke äro ogynnsamma för det italienska enhetssträfvandet, om det är sannt, att de förut varit meddelade åt England och att det gillat och tillrådt kabinettet i Turin alt antaga dem. Man kan derföre endast med misstroende läsa den uppgift, som förekommer i le Tempst, att kejsaren såsom hufvudvilkor fordrat ett erkännande från italienska regeringens sida af påfvens nuvarande besittningar. Påfvens UnGersAleE skulle, enligt denna uppgift; tillika på visst sättt vara medborgare i det italienska konungariket; påfven skulle endast behålla kyrkostaten så. till vida, som den italienska regeringen der skulle bära upp skatter åt den påfliga stolen; konungen af Italien skulle ha rätt att hålla garnisoner. skrifva ut. trupper o. s. v. och skulle derför förpligta sig att taga pålven i sitt militäriska skydd o. s. v. Allt detta låter. som sagdt, temligen otroligt. Med anspråk på tillförlitlighet förmäles-i öfrigt, att de underhandlingar, som i afseende på detta ämne egt rum. mellan Frankrike och Ryssland, ledt. derhän, att äfven denna sistnämnda makt är villig att erkänn: konungariket Italien. Det berättas till och med från några håll, att man i detta hänseende redan; kommit till ett resultat. Om också detta ännu icke kan vara fallet, så synes det temligen ovedersägligt, att äfven erkännandet från ryska kabinettets. sida icke länge skall låta vänta på sig, -synnerligasi som regeringen genom att ge sin diplomatiska sanktion åt en fait accompli, mot hvilken det föga skulle löna mödan att protestera, går till mötes de lifliga sympatier för Italiens sax, som inom Ryssland på den sedn ste tiden allmänt gifvit sig tillkänna. Då återstå hufvudsakligen endast de smärre reaktionära. hofven i Tyskland, hvilka. sluta sig omkring Österrike för att finna en stödjeunktför sin fiendtliga hållniog mot Italien. eras beteende skall dock utan -tvifvel ej inge det pånyttfödda Italien stora bekymmer och betänkligheter.