inom sig förmåga till utveckling till att kunna tåla och upptaga de nya, vetenskapliga sanningarne? Helt säkert, svara författarne, detta bör man antaga; just för det att kristendomen egnar sig till utveckling, är den oförgänglig. Just för det den står så mycket högre än dessa andra religioner, just för det den i sitt väsen är andens och frihetens religion, skall den icke binda sig ab solut vid skriften och icke göra anspråk på att beherrska oss despotiskt; utan på att göra oss till ett med samvetets röst i oss. Många menniskor ha ju redan på egen hand försökt lämpa sig och kristendomen efter hvarandra, att göra ett urval till enskildt bruk och tro sig likväl. vara kristna. Men den fråga, som dessa andliga författare framkastat för sig, går längre och omfattar kyrkan: Hvilka satser skall kyrkan uppställa, för att bjuda vår tids menniskor en trosbe kännelse efter deras samvete, för att samla den omkring sig till en sann menighet? Wilson, som behandlat denna fråga, skyr icke att besvara den. Enligt hans tanke är intet nationelt lif möjligt utan en mnationalkyrKga; men en kyrka, som traktar efter en sådan ställning, bör gifva sitt bistånd åt hela nationens andliga utveckling. Hon måste vara nog rymlig, för att ej ge anledning till sekter. Hon måste vara fri, ej blott i sina former, . hvilka ej kunna vara presterliga såsom hittills, utan också i sina doktriner, som ej få stå i strid med århundradets anda i! allmänhet. Hon måste begagna bibeln efter andan, men ej efter bokstafven. Man kommer således här tillbaka till utgångspunkten. — Det är protestantismens; sjelfva princip frågan gäller. Arnold förutsåg redan 1835 att frågan om skriften var j af ofantligt stor betydelse; han kallade den; en farlig fråga, som störande skall ingripa: i alla hittills erkända. begrepp och gifva dem i en sådan stöt, att man ej sett dess like sedan tron på påfvens ofelbarhet ren men krisen måste inträda, och trots de svaas fruktan och de fanatiskes skrän skall en: leda till att den kristna sanningeu får en fastare ståndpunkt. Efter att ha visat att, om någon utveckling skall ega rum i kristendomen, den måste väntas genom protestantismen och icke a katolicismen, som kört fast i dogmer, ortfar den franske författaren: För öfrigt; må man icke glömma, att hvad som i detta ögonblick skalas och rubbas i protestan-: tismen är icke så mycket bibeln som öfver-! tron på bibeln, icke skriften såsom kristen-. domens historiska dokument, utan skriften såsom ofelbar auktoritet, icke de heliga; böckerna såsom källan till stora tankar och upphöjda beslut, utan dessa böcker, betraktade såsom absolut regel för hvad man: skall tänka och göra. Man ser således, att om den rörelse, som uppstått i protestantismen, är en allvarlig kris, så finns det kanske IR om en gynnsam lösning. Det! finns onekligen orsak till bekymmer; ty när oraklen plötsligt tiga, blir det stor tystnad i i verlden. Man kan icke heller dölja för: sig, att med textens ofelbarhet skall mycket; annat försvinna. Och likväl vore det möjligt att de protestantiska sedvanorna kunna utan att afbrytas undergå en modifikation — såframt ej bakom de nuvarande frågorna nyare skola uppkomma. Hvarföre icke uttala det? Hvad somj verkligen är i fara är icke protestantismen, utan sjelfva kristendomen, sjelfva religionen. Den religion, som lefver och verkar, är den positiva, det vill säga den, som har en kyrkobygnad, kyrkoskick och egna dogmer. Hvad är dogmer? Uppfattad i sitti innersta väsen, är hvarje dogm en lösning af ett af de stora problem, som alltid sys-: selsatt menniskoanden: Om verldens till-1. komst, det ondas upphof, bättring eller syndernas förlåtelse, mensklighetens framtid. En religions lärosatser äro en uppenbaradj. metafysik. Betraktad till sin form är dogmen öfver-. naturlig — ej blott derföre att religionernal uppkommit på en tid, då inbillningskraften, begärlig efter det vidunderliga, naivt blandade sig i allt, utan af det enkla skälet att) en positiv religion icke har och icke kan hal. något annat upphof än uppenbarelse: den är nödvändigtvis. en. historia om Guds ingripande i menniskornas öde, en berättelsel. om handlingar, genom hvilka Gud skapat och frälst verlden; den är nödvändigt dettal: eller intet. Man ser häraf att icke allt i en): religion : är egentligen religiöst, ehuru det hörer dit. I hvarje religion finnas en mängd historiska, fysiska eller metafysiska, elemen-Å ter, genom hvilka den kan komma i strid. med vetenskapen. Men ännu mera: sjelfva. den religiösa känslan kan uppträda kritiskt och komma i strid med religionen, i detattl. individen kan omfatta enskilda sidor, aff: hvilka han har särskildt behof, men skjuta det öfriga ifrån sig. För att nära och styrka själen, för att höja sig upp mot det oändliga och ideala, behöfver individen måhänd : blott några fragmenter; af dem bildar han åt sig sin egen rena, rensade religion och anser sin tro frigjord och luttrad derigenom att ett och annat spekulativt och vidunderligt är utelemnadt. Man föreställer sig att alla svårigheter äro lösta på detta sätt, och man tycker sig skymta mensklighetens religiösa framtid i ett slags kristlig rationalism eller rationel kristendom, som, utan attutesluta värme och andakt, låter tanken ega sin fulla frihet. Jag för min del skulle icke begära bättre; men jag kan icke hindra mig från att med mågon oro spörja om denna kristliga ratiomalism också verkligen är en religion. Hvad som återstår, sedan man utfört den nyss beskrifna operationen, är det verkligen musten af de positiva dogmerna, eller kan du väl endast vara ett hufvud, skildt från krojen? Skall kristendomen, sedan den gjöris genomskinlig för förståndet, afpassats efter förnuft och samvete, ha någon stor förur RÖTA TTN ran Al oc HR Flora I FEI