IT SOKt Unsta och dervid kommit att omnämna, Jatt grefven, som för tillfället befunnit sig å I Brogård, varit inne i stallet och klagat öfver att hästarne voro så magra. Då hr Hedin härvid. anmärkt, att grefven väl icke Inumera brydde sig om detta, sedan han arTrenderat bort egendomen, hade Söderber Tgenmält: det vet väl brukspatron lika vä I som jag huru det hänger ihop med det, Toch jag vill hoppas att inte jug blir stämd till vittne om saken, för då blir jag ett I fult vittne för grefven?. I hvad fall då?? sporde hr Hedin. ?Jo?, svarade Söderberg, orefven sa åt mig i höstas, alt jag skulle komma öfver till Brogård, för han skulle ha bränneri der, och då komme Bergen att vara så mycket borta, och han ville derföre på gården ha en karl som han kunde lita på, särdeles som Berg var mycket het at sig och det kunde behöfvas att han, Söderberg, medlade med folket?. . Söderberg hade dessutom tillagt, att han hade mycket att säga.? Med afseende på åtskilliga af de sålunda omvittnade fakta afgaf grefve Sparre förklarande upplysningar, af hvilka vi för dagen anteckna, att inkasseringarne af mjölkarrendatorn liksom utbetalningen till hr Hedström blifvit af grefven verkställda såsom ombud för hr Berg. Att inga böcker afslutades då egendomen upphörde att för grefvens egen räkning brukas och öfvergick till arrendatorn, härrörde deraf, att böcker icke afslutas den tiden på året. Att spanmål från Lejondal användts till bränvinsbränning på Brogård härrörde deraf att hr Berg äfven arrenderade Lejondal, ehuru arrendet om denna egendom, som grefven velat förbehålla sig till sommarboning, var uppgjordt endast på ett år och derföre icke upptaget i kontraktet om Brogård, som var alsedt att fortfara längre tid. Efter vittnesförhörets slut begärde åklagaren uppskof med målet till nästa lagtima ting, dels för att blifva i tillfälle få afhördt såväl ett både till denna och förra rättegångsdagen inkalladt, men uteblifvet vittne, som ett annat nu uppgifvet vitine, dels för att få yttra sig öfver grefve Sparres skrift och öfver de nu afgifna vittnesmålen. Detta bestreds af grefve Sparre, som yrkade sakens afgörande genast i öfverensstämmelse med domstolens förra gången afsagda beslut, påstående han, att åklagaren vid förra rättegångstillfället haft utlåtelser till vid tinget närvarande personer, att han för att chikanera grefve Sparre ville uppehålla denna rättegång så länge han lefde. Detta ville grefven styrka med tre af honom uppgifna, nu närvarande personers vittnesmål. Af de åberopade personerna förklarade likväl den ena, att han icke ens varit förra rättegångsdagen tillstädes, hvaremot de båda andra, hörda på ed, förklarade sig icke ha hört något sådant yttrande som grefve Sparre påstod -åklagaren ha fällt. Efter denna episod och sedan åklagaren fått uppgifva de punkter, rörande hvilka han önskade de al honom uppalfna personernas hörande, afsade domstolen, efter öfverläggning, det beslut, att som åklagaren vid förra rättegångstillfället förklarat sig icke ifrågasätta urrendets verklighef; och de omständigheter i afseende på hvilka han önskade ytterligare vittnens hörande icke voro af beskaffenhet att inverka på målets bedömande, så och enär åklagaren haft tillräckligt rådrum 2 besvara svarandens skrift, afslog. domstolen hans begäran om uppskof, och ålade honom att nu afgifva slutpåstående. Åklagaren. som förmälde sig komma att anföra besvär öfver detta beslut, liksom han redan reservationsvis besvärat sig öfver beslutet af den 6 Maj, förklarade sig nu icke vara beredd at andraga något annat, än att han fullföljde sitt p slående, att grefveSparre, genom all ha befattat sig med bränvinstillverkning, öfverträdt 1 i förordningen. den 27 Nov. 1857. Grefve Sparre invände häremot, att då hela förordningen icke innehölle ringaste ansvarsbestämmelse för öfverträdelse af den åberopade paragrafen, vore hela yrkandet ett oting; men enär åklagaren i stämningen framställt det dock sedermera frånträdda påståendet, att arrendekontraktet blott vore pro forma upprättadt och åklagaren: derjemte fullföljt åtal .om en nhderstucken bränvinstillverkning, hvilket åtal grefven ansåg förnärmande för : sin heder :såsom embetsman och medborgare, yrkade grefven, under åberopande af uppgitna förordningar af 17383-och 1739, ansvar enligt 60 kap. M. B. å landsfiskalen Askeroth för falsk angifvelse samt ersättning för sin inställelse vid domstolen — ett yrkande å hvilket hr Askeroth bestred allt afseende, hvarpå häradsrätten, efter. fverläggning efkunnade det utslag, att enär åklagaren icke i någon mån styrkt, att5 svaranden i detaf åklagaren serskildt antydda hänseende eller anncrledes befattat sig med den bränvinstillverkning, som, enligt hvad ostridigt vore, af arrendatorn å svarandens egendom Brogård, efter vederbörandes dertill i behörig ordning utverkade tillstånd, under sistlidne års höst vid nämnde gård utöfvats; så blef svaranden från allt ansvar i målet frikänd. Svarandens i rekonventionsväg mot åklagaren framställda ansvarspåstående ogillades, men åklagaren ålades att för inställelseu hos rätten ersätta svaranden med:460 rår och vittnena med: stadgade belopp. — I dag har polisförhör hållits med arbetskarlen Johan Erie Andersson, hvilken igår togs i förvar derföre att hän på ett högst vildsint sätt uppfört sig mot ett fruntimmer. Han var nu fullt redig och kunde icke förklara hvad som kommit åt honom. Liksom en yrsel hade öfvergått honom och han kunde: icke påminna sig hvad han gjort: Andersson skall, enligt vunna upplysningar, icke vara begifven på starka dryc ker, utan. nykter och ordentlig, men medgifver att. han i går på f. m. i sällskap med en kamrat förtärt mycket spirituosa, så att han deraf, i förening med den starka hettan, blifvit som han vttrade Bios vimhelkanfetskart unpgaf.