i arbetet. Om en qvinna hvarken har far brör eller make, så måste hon, om lion ej besitter en ovanlig talang eller omständig: heterna äro sällsynt gynsamma, beqväma sig att vända sig till fabriken. Om hon anlitar nålen, så skall hon antingen snart svälta ibjel eller, enligt det bittra, fasaväckande uttrycket, stryka kring gatorna. Den stora industrien ger qvinnorna god aflöning, men rycker dem från deras familj och deras pligter; den lilla industrien lemnar dem i frihet men tillförsäkrar dem deremoticke full bergning... Likasom vi visat, att familjen ej kan ega bestånd utan qvinnans närvaro, så vilja vi äfven visa, att dqvinnan ej kan lefva utom familjen. Vår undersökning skall först rikta sig åt flera punkter i Frankrike och slutlien koncentrera sig i Paris, som är hufvudhärden för qvinnoarbetet i den lilla industrien. Vi kunna naturligtvis blott låna ett och annat utdrag ur boken. ?Det finnes sysselsättningar, som man allestädes finner, emedan de äro oumbärliga; andra ha förvandlat sig till lokalindustrier, utan att man alltid kan inse orsaken. Så tillverkar man i Normandie och Auvergne spetsar, i Isre handskar, i Lothringen stickningsarbeten och halmhattar, och i Jura är stenslipning hemmastadd. Paris beherrskar å långt håll alla dessa näringsgrenar, under det att det direkt låter i sina egna verkstäder förfärdiga de vackraste sömnader af hundratusentals arbeterskor. Bland dessa så olika och så spridda industrier måste en viss ordning uppgöras; man kan indela dem i två klasser, arbetare med och utan nål. Nålen har hittills varit qvinnans hufvudverktyg: mer än hälften af de qvinnor, som lefva at sitt arbete, äro väpnade med fingerborg och nål; detta är således hufvudstyrkan. Vi vilja spara denna till sist och först hålla revy med de lätta trupperna, i det vi börja med de industrigrenar, som hänföra sig till beklädnad och prydnad; ty härtill återkomma alltid qvinnorna, de äro i andra slags arbeten bortkomna. De arbeten, vi skola uppräkna, utföras ej alla hemma, och den lilla industrien har sina verkstäder likasom den stora; men dessa vårkstäder skilja sig genom väsendtliga kännetecken från det ofantliga, bisvärmlika virrvarr man ser vid jernverken. Hvad som ger qvinnoverkstäderna i mekaniska spinnerier och väfverier en alldeles egen anstrykning, är framför allt det stora antalet arbe-: terskor. En dylik sammanhopning tillåter fabriksegaren endast med svårighet attsätta. sig i förbindelse med sina arbeterskor; ar-. betet måste vara regelmessigt, ordningen: jernfast. Vare det huru det vill med hel-: sotillståndet och den sedliga beskaffenheten, så måste man lyda samma reglemente och. göra samma arbete på samma timmar. ÅAfven om fabrikanten ville, skulle han ej kunna visa sig efterlåten; ty han har sin ugn, som slukar stenkol, sina maskiner, som Skola anskaffa räntan på ett stort kapital. Allt inställande af arbetet, allmänt eller enskildt, är för honom icke blott en minskning i vinsten, det är en ren förlust; han är således genom: en befallande nödvändighet tvungen att draga nytta af sina arbeterskors hela tid och alla krafter. De verkstäder, i hvilka ångan ännu ej innästlat sig, äro jemförelsevis mycket mildare. Flertalet af dem utgöres af en förening af sex till åtta qvinnor, som prata sinsemellan, under det att deras händiga fingrar rastlöst röra nålen. Högst sällsynt är det, att de ha uppsyningsmäneller att karlar arbeta i samma verkstad som de; de känna sig ej våldsamt ryckta ur kretsen af sina förhållanden, sina vanor och naturliga sysselsättningar. Med andra ord, de små verkstäderna bilda på visst sätt mellanlänken mellan fabriksväsendet och familjlifvet... (Forts.)