K grymma, syndfulla uppsåt, det en förfärlig aning redan sagt mig! Det varjag, Juanna, som framställde din pligt i en olycklig dager, och min samvetsro :skulle aldrig återvända, om jag ej nu tryggt kan svära på att jag sjelf trodde på det jag sade dig. Var lugn, Konkordia! Det synes blott som om det var du, hvilken inverkade på mig, men ingen, ingen har någonsin öfver mig utöfvat ett sådant inflytande: jag tog efter eget moget råd beslutet. Så betalade jag min skuld till den gamle...... Men lemna Öss nu! Vi önska taga vårt farväl helt och hållet ensamma med hvarandra... Kom, Lauritz — hon talade alldeles i den gamla ömma, nästan glada tonen — kom, skynda dig... eller jag springer ifrån dig! I detsamma for hon afsom vinden. ILauritz följde henne, men med Juannas vingsnabba fötter, som sväfvade öfver berghällarne, kunde han ej hålla steg: han kom några ögonblick senare fram till den klint, på hvilken hon stannat och som brådstupade ned i Sotens mörka vatten, hvarifrån den ena hvitskammande vågen efter den andre dånade mot klippväggen. Nu slog han sina armar med stark oemot-. ståndlig makt omkring den lätta qvinnan. nu brann försoningens kyss på Hennes läppar, förlåtelsen uttalades och under ett på: minuter kände de lifvets glödande fullhet renad af dödens närhet... och nu syntes de redan färdiga att på natiens vingar, försilf rade af fullmånens sken, företaga den sistc resan. Med armarna flätade om hvarandra kastade de en blick upp till. himlen, becjande om barmhertighet, men just då i szirma ögonblick språnget skulle uttagas, omnfattades de af fyra starka armar, hvilka drogo dem tillbaka in i lifvet. 5 Det var icke Konkordia ensam som uiförde detta värf. Erinrande sig att en vär vakade för henne, hade hon insett värdet: denna vård. Och här stod nu den enkle fattit presten, stor och rik i sitt höga kall att I: sin mästares vägnar befalla dessa tvän olyckliga utt återtaga tidens börda och bj dunde dem älven å hans vägnar förlåtelse, Om de bure den tåligt tilldess han aflyftade den,