a Otvar en mverkan alven på helvetena, men h en sådan Guds öfverstyrelse bör så mycket h mindre kunna berötva dem deras republi a kanska natur, som. äfven republikerna på a jorden hittills erkänt ett dylikt öfverherrI skap, som, efter hvad man förnummit, blott en enda gång komnft under votering, men nr då blifvit af det suveräna folket antaget och a Serkändtt; — allt såsom i välbeställda fristater plägar varat; — och om ett så kon. Sstrueradt samhälle icke är eller blifver en 3 ristat, der liberte, egalite och fraternite skulie i Svidmakthållas, så kan väl en sådan aldrig Suppkomma. i, vad nu angår Svedenborgs uttryckta sakvw nad af Carl XI, hans personliga gynnare, så hade den sin grund icke i någon politisk sympati för det störtade enväldet; utan den med hela sin brinnande själ då åt vetenskaperna hängifne unge mannen, som lyckats vinna Carls öra för sina älsklingsföremål, beklagade förlusten af det vetenskapliga häg net, så mycket mer, som han då på tronen fann den vällustige och för alla högre själs värf likgiltige Fredrik, om hvilken Tessin yttrat, att han lefde endast för amuretten. jagten och lättjan och att man med sanning kunde säga, att han aldrig hvarken läst eller hört läsas en bok. Dertill kom, att Sver.ges premierminister. den för öfrigt i många afseenden. högt förtjente Horn, var så okunnig just i Svedenborgs mest älskade vetenskaper (hvilka deremot just voro de som Carl XII omfattade), att han icke ville tre, det jorden rörde sig och solen stod stille. Man kan tänka sig hvilken framtidsutsigt du hägrade för Svedenborg och hans eldige forskningsbegär. Så snart deremot Gyllenborg, Tessin, Höpken m. fl. kommit up; och ett af Sverges mest lysande vetenskapliga tidehvarf snart nog under frihetstidens utveckling inträdde, finner man Svedenborg såsom en af den nyare tidens och det nya statsskickets varmaste anhängare, hvarom numera enhvar, som vill forska i ämnet, kar med lätthet öfvertyga sig. Hans stora förkärlek för det republikanska samhällsskicket 1 Holland är allmänt bekant. Svenska friheten låg honom på det varmaste om hjertat och han deltog med ifver i riksdagsförhandlingarna, som bära vittne om hans decideradt frisinnade politiska åsigter, och detta i stegrad grad sedan han blef andeskådare. Som sådan har han efterlemnat anteckningar om våra svenska monarker, och nästan med skarpaste färger om Carl XII, hvilka vittna om allt annat än förkärlek för svenska monarkien och dess representanter. Allt detta förklarar också, hvarföre just det liberala partiet efter frihetstiden, under gustavianska perioden, så varmt hyllade Swedenborg, under det han hånades af mången rätt-trogen gustavian och frihetstidens förtalare. Den tidens liberala publicister och skriftställare omfattade mer och mindre Swedenborg, t. ex. Thorild, Nordensköld (utgifvare af tMedborgaren), Halldin (utg. af SAftonbladet), Philipson (utg. af CPatrioten). Men det åter införda enväldet förstummade i första hand Swedenborgs anhängare, och sålunda var han föga känd i Sverge, då fosforisterna åter började hålla fram honom, hvarvid Atterbom hade den svagheten att göra honom till en af ultraismens koryfeer, mot all rimlighet, men hvartill Atterbom synes hemtat anledning af hans vänliga förhållande till. Carl XI och af några missförstådda uttryck i hans andelära, hvilka, om de kunna lämpas på några svenska eller politiska förhållanden, säkerligen icke kunnat åsyfta det af Swedenborg alltid varmt hyllade fria samhällsskieket i sin renhet och allmänlighet, utan på sin höjd rågra oformligheter inom detsamma, t. ex. slåndsväsendet, som onekligen en och annan gång framstått som ett slags fyrdeladt heivetes väsende, och hvilkets särskilda korporationer Allehandisten, såsom förmodligen föga vän af representationsförändring, gerna må oqvald, med eller utan värdighet af helvetes-fristaterX, efter egen smak och godtycke betitla eller beundra. Emellertid blifva de ur Swedenborgs skrifter framdragna citaterna utan all bevisningskraft för dem som känna hans system; ty dessa veta mycket väl, att Swedenborg icke radotterat på måfå eller utan Ssakföljd?, såsom Allehandisten inbillar sig, utan att hela hans lära eger ett strängt vetenskapligt sammanhang, hvilket man, för att rätt bedöma honom, bör känna i sina grunder och konseqvenser (då det ock blir öfverflödigt att, såsom Allehandisten säger, mödosamt genomsöka alla hans skrifter för att utröna ifrågavarande tvisteämne) — och dessa veta äfven mycket väl, alt man med lika stört skäl kan framdraga hans skildring af de himmelska samhällena såsom himmelska fristater, emedan alla den andliga, verldens samhälldn äro. lika fria, likasom. ock flera regeringar finnas i himlen så väl som i helvetet, olika efter de olika klasser af andar, som utgöra de himmelska samfunden. Den formella beskaffenheten af de himmelska och helvetiska samfunden är enahanda; liksom ock så väl himlens som helvetets utseende är helt och hållet subjektivt, i förhållande till invånarnes själstillstånd. Skilnaden ligger deri, att de styrande i himlen utmärka sig framför alla andra i kärlek och vishet; af kärlek vilja de alla väl och i följd af sin öfverlägsna vishet veta de sättet att utföra sina goda afsigter. De hvarken herrska eller utdela befallningar, utan söka jena och vara till gagn; de sätta egen fördel sist och samfundets främst; ändå äro de i besittning af ära och herrlighet, ty de vistas i medelpunkten af sitt samfund, i en upphöjdare ställning än andra. Dessa himmelska samfund äro således visserligen fristater, och det i allra högsta mening. -, tests LA kt rad ttt gr AN JA frn lR Fr OO FKA OA fa AM dc och em dd ADM jÖ Dot OMOTO Bj 0 LÖGN ÖN TKA