och kanske äfven då man skall tala. En svårighet vid författandet af dessa lexika blir dock, att t. :o. m. lärdt folk ej alltid har samma tanke, om hvilket kön en del ord i svenskan tillhör, äfven af de rent nordiska. t. ex. välling, rönn, gren, vår 0. 8. v., och hvad särskildt de utländska ordena angår. så fins det en mängd, som åtminstone hittils allmänt ansetts vara af annat kön, sedan de blifvit kolonister hos oss, än hvad de var och är der hemma i sina egna språk, t. ex. bank, garnison, fiber, figur 0. 8. v. För så dana ord får man väl skrifva han och sedan inom parentestecken omen eller tvertom: eller ock hon (tillsvidare), eller något dylikt? Visserligen är det sannt, att en stor del at allmogen har reda på saken, hvad de ursvenska ordena beträffar, emedan i folkspråkena på landet den traditionela skilnaden mellan manligt och qvinligt ordkön i sådanaord vanligen är bevarad ). En bonde vet således vanligen alltid, om ett ord är han eller hon, på samma instinktlika sätt, som både han och vi alla känner, om ett ord är det. T. ex. ljus; det fins ingen svensk, som ej, utan att tänka på saken, ovilkorligt säger ett ljus och icke en ljus, och ljuset, det brinner, icke den brinner. — Så var det fordom äfven med hanoch hon-ordkönet, och då var denna skilnad för alla naturlig, emedan den lefde hos alla. Nu åter är den blott för landtfolket naturlig; men allmogen skrifver i allmänhet ej mycket, och vi andra, som väl egentligen lär få föra pennan hädanefter som hittills, är, oaktadt allmogens kännedom-af saken, lika illa deran. — Jag för min del åtminstone nödgas ovilkorliger anhälla om att fortfarande, på det sätt, som länge varit allmänt brukligt i skrift, få nyttja den om alla sådana ord, som icke kan kallas det; och om hvilka jag icke vet, om de skulle rätteligen kallas han eller hon. Fullständigare har jag en gång förut utvecklat mina skäl, åsigter och förmodanden i denna fråga i art. IIT Om Talsvenskan i Aftonblädet n:o 56 för år 1859. Det blir, som sagdt, krångligt nog, det der nyttjandet af han och hon om substantiverna; men ändå sjufaldt värre blir det, om man till på köpet skall återinföra utmärkandet af ordkönskilnaden äfven vid adjektiverna. D. v. s. om adjektivet skall ändas på e, då det hör till ett substantiv, som enligt det föregående skall tituleras han, och deremot ändas på -a, endast då det hör till ett substantiv, som är hon. Som örat dock ej härvid leder pennan, så skrifver man kanske ibland temligen rätt (d. v. s. rätt enl. sin teori) t..ex.: den rike, öppne verldsstaden, af hvem skall han försvaras? Den stora gradmätningen är nu offentliggjord. Hon omfattar...; Sine vingar; denne kaliber; tryckte stadgar; den oriktige tanken; den späde kroppen; den ögonblicklige lydnaden; för förste gången; i desse dagar utgifves(?!) tvenne de förste bladen; hela(?) europeiske delen; alle persedlar; desse äro lika trogne som gode hästvårdare; utmärkte egenskaper; skicklige ryttare; lätte ryttare; — men sedan får man kanske äfven se: de utmärkte hästarne från de inländske(?) stuterierna(!) o. s. v., blandning af rätt och orätt. Dessutom glömmer man sig troligen ibland helt och hållet, och följden blir då, att naturen lär komma fram, trots det grammatikaliska beslut, man fattat, så att man bredvid utmärkte egenskaper kanske får se utmärkta egenskaper; bredvid skicklige och lätte ryttare får se de bästa ryttare, och slutligen kanske i villervallan österrikiska kävolleriöt bredvid österrikiske kavalleriet, det sednare remonteradt från de inländske stuterierna. Skulle åter försöket lyckas, och bruket af ändelsen e för maskulina formen af adjektivernas obestämda plural och hela bestämde form samt naturligtvis äfven för de maskulina substantivernas bestämda pluraler slutligen bli regel..., Hr P. W., som talar om, att Svårt språks skönheter skulle gå förlorade genom skriftspråkets närmande till talspråket; det skulle vara roligt att höra, hvad han tänker om ett sådant degraderande i massa af tusental och åter tusental af ändelser på a, en ändelse, som annars just plär anföras såsom så särdeles hedrande för vårt språk och som en af dess förnämsta skönheter? Talsvenskan, som blott förvandlar verbernas plurala -a till -ar, der, som man ser, vokalen är bibehållen, samti ett par hundra fall till -er, till ersättning för hvilka sednare den dock utbyter en mängd skriftsvenska plurala -en mot dels -ar, dels-a, dels -na — talsvenskan är ju jemförelsevis riktigt oskyldig? Det vore just upplysande att få höra hr P. W:s tanke härom. Nu omnämda reaktionsförsök rör, som man ser, sjelfva formläran; hade jag tillfälle, hvilket jag nu icke har, att äfven betrakta företeelserna på stafningens område, så skulle der en män; I försök i samma anda erbjuda sig. Jag vill blott i hast påpeka ett enda sådant såsom exempel. Man får på senare tider ofta nog se i tryck ordet mon; men i tidningen Upsala-Posten N:o 29 d. å., sid. 4, spalt. 2, rad. 42 uppifrån; påträffade jag till och med ordet: Sspor, Jag frågar mina läsare: hur ljuder och hvad betyder dessa ord? Är det icke underligt att vilja föra stafningen tillbakas i sådana fall som dessa, der den lyekligen hunnit det naturliga, eller att troet afmåla det nuvarande ljudet? — Man fn väl näml. icke neka till, att dessa orc nu uttalas: mån och spår (t. ex.: i någor mång. i: deras spår)? Den sidste Franklin-expedition med Fox, kapt. M Clintock, ved Carl. Petersen. Kjöbenhav hos F.. Wöldike 1860. Det är en gammal polarfarare, som hör up tecknat sina minnen från isbiörnarnts hemtrakter. Efter att under en längre tid ha. varit bosatt i en af de danska kolori1 be Oo . 3 NS ers Rn nå Mn NE le dr AE LR