värfvad ; hädanefter går alltsammans som ett urverk; och så måste det gå, för att riktigt motsvara den vigtiga anstaltens mångsidiga syftemål. Sändebref till baron Stedingk rörande några teaterförhållanden; af En teatervän Man synes på väg att oftare göra våra teaterförhållanden; enkannerligenförhållandena vid vår kongl. teater, till föremål för diskussion -och pedömande 1 offentligt tryck älven utom tidningspressen. Ingenting kan heller vara önskligare. Tidningarne sysselsätta sig naturligtvis mera uteslutande med företeelserna för dagen och kunna endasti förbigående och antydningsvis beröra en mängd förhållanden rörande teatern, hvilka väl förtjena att behandlas mera i detalj än som lämpligen kan ske i dagspressen. Vi anmälde helt nyligen ett litet häfte, i hvilket dr Andree framlagt sina åsigter om hvad som fordras för att göra vår kongl. teater till en verklig nationalteater. I dag ha viframför oss en ny brochyr i samma ämne med den titel vi ofvan angifvit. Den anonyme författaren, som synes väl förtrogen med ställningar och förhållanden inom det kongl. verkete, afslöjar åtskilliga abnormiteter, som der inrotat sig och hvilkas undanrödjande han med goda skäl visar vara oundgängligt så framt ringaste utsigt skall öppnas för teatern att kunna uppfylla sin bestämmelse såsom konstanstalt. Åtskilliga af de kulissförhållanden förf. tecknar, de organisationsfel han påpekar, och om hvilka hela den utom teaterverlden stående stora allmänheten sväfvar i en lycklig okunnighet, äro sådana, att man, efter att om dem ha vunnit kännedom, snarare har skäl att förundra sig öfver att teaterns offentliga prestationer kunna blifva så pass drägliga som de understundom äro, än öfver det underhaltiga och felaktiga som vidlåder dem. Sålunda får man här en föreställning om hvad som. förstås med och huru det tillgår vid den s. k. kollationering4, som man någon gång hört omtalas, men hvars rätta väsende högst få torde känna. Det är en gemensam läsning af det till uppförande antagna stycket, dervid hvarje skådespelare: föredrager sin blifvande roil, så godt han eller hon förmår vid första bekantskapen med manuskriptet och under kamraternas inbördes skämt och gyckel samt under ett oafbrutet gående och kommande af dem, som för ögonblicket ej äro itur att äsa. Icke mindre anmärkningsvärda äro rfattarens upplysningar rörande den mångfald af arrangörer och instruktörer, som hafva befattning , med uppsättning af pjeserna och ledning af repetitionerna, hvilka sistnämnda till följd deraf störas af gräl och tvister i oändlighet. Åt elevskolan egnar författaren vidare ett särskilt kapitel, i hvilket han ådagalägger det fullkomligt grundfalska i dess närvarande organisation.. Förtattaren framlägger älven beträffande hvart och ett af de vidrörda förhållandena sina åsigter om det sätt, hvarpå de kunde och borde ordnas. Han föreslår sålunda, till ersättning för den i allo förkastliga kollationeringen?, införandet af ett s. k. läseprof, vid hvilket alla som skola i ett stycke medverka, finge höra detsamma sig föredragas på ett sätt som lemnade dem en fullständig öfversigt af styckets byggnad och karakterer. Vidare föytkar han repetitionernas, och framför allt generalrepetitionens, ordnande på ett lämpligare sätt och anförtroendet i sammanhang dermed af teaterns regie? åt en, sitt uppdrag fullt vuxen, person: Slutligen vill han elevskölans totala reorganisation, så att den, ifrån att vara en barnskolaj -i hvilken man insätter elever för att dana dem till konstnärer utan attnågon ännu kan bedöma om de ÅR ringaste spår till konstnärsanlag, må blifva en högskola, öppen endast för ynglingar och flickor, som nått den ålder, att de kunnat ådagalägga otvetydiga anlag till verkligt konstnärskap. Slutligen egnar förf. några ord åt valet af stycken och lägger teaterdirektören på hjertat, dels att med beredvillighet möta det inhemska författareskap, som kan förete sig, dels att en teater, som pjuter betydligt statsunderstöd, ej får såsom nu en tid varit fallet; uteslutande bjuda antingen på klena dussinarbeten, producerade för pariserteatrarne af andra och tredje rangen, eller ock på längesedan utspelade äldre stycken ai underhaltigt värde, utan att man har anspråk på att densamma skall genom framställandet. af värderika konstverk föregå med godt exempel och bidraga att odla ocb förädla. publikens smak. ; p Brochyren förljenar onekligen att uppmärksammas och behjertas af dem det yvederbör och enhvar skall med nöje läsa den sakrika framställningen rörande de inre förhållandena vid en institution, hvilken är föremål för så allmän uppmärksamhet, så lifligt. deltagande som den kongl, teatern. Om folkbildning och folkskolor i Finland, af 0. Wallin. Helsingfors 1861. Att folkskolefrågan i Finland måste om: fattas med ett lifligt intresse kan ej förefalla oväntadt. Den kunde ej gerna längre dröja att väckas till Hf i ett land, der alla fosterlandsvänners bemödande sedan länge oå ut på att stärka den intensiva kraften hos befolkningen. Den befinner sig dock ännu der i sitt första embryoniska stadium. Genom den kejserliga förordningen af den 19 April 1858, som påbjöd införandet af ett fullständigt folkskolesystem för Finland, togs det första steget till dess lösning. Det an dra var pastor U. Cygneei resa till utlandet för att taga kännedom om dervarande folkskolor, den utmärkta berättelse han vid hemsomsten häröfver afoåf samt hans utnäm2 vande till inspektör öfver finska folkskoleväsendet. Men, så vidt vi veta, har der kolplan han fremlade ännu ej blifvit reali drad. Frågan har omoellertid höifv4 hkohandlad