var den obetydliga, fastän onekligt högtstående? frågan om Jacobs skorsten. TidI ningarne riktigt öfverhopades med insända Jartiklar, allmänna opinionen koncentrerade all sin kraft för att få omkull denna futalc I skorsten och spillde mera möda och bläck Tför detta ändamål än den på ett helt år orkat bestå representationsfrågan. Under sådana omständigheter hår pressen Jen svår uppgift, den nemligen att förmå I beständigt spänna uppmärksamheten på en fråga, som under tiden blir gammalmodig och utsliten. Det fordras ett outtröttadt nit och mer än vanlig fyndighet att hålla den uppe, och ändå vill den beständigt svalna af. Ja pressen får af folket ofta förebråelser för sitt arbete med samma uttryck som en far en gång fick af sin k. son: Far står och läser så länge öfver soppan att den kallnar.? Det är verkligen ej pressen och icke heller de folkvalda stånden, som rå för att soppan kallnar— det är folket sjelft. Men. oaktadt allt detta verkar pressen mäktigt fastän långsamt på öfvertygelsen; men också ensamt på den. Dock dermed är man ej just långt kommen — den svåraste frågan återstår, detta huru?, huru skall det då blifva, återstår ändå alltid olöst. Det är denna knut man vill lemna åt rezgeringen att afhugga, då man icke ser sig sjelf i stånd dertill. Men då man ej sjelf gjort sig full reda för detta huru och på hvad sätt?, är det fara värdt att man, huru den än löses, icke: vill erkänna den löst så som den borde. Slutet blir då att man, motarbetad och missledd från alla möjliga håll, icke vill dotaga det föreslagna och att frågan åter på obestämd tid uppskjutes. Om detta kan föreses böra de, som från pressen eller talarstolen arbeta för frågans lösning, fatta sig och bestämma sig för några få, men klart uttalade principer för sjelfva utförandet. Man bade då en förut gifven opinion äfven för detta, och det är just en Sådan som behöfves; icke för att genom sin påtryckning? häfva blott det gamla, utan för att genom klok och redig uppfattning möjliggöra något nytt. Det gamla måste, så vida det har sina brister, vika tillbaka för någonting nytt, some vet sitt mål. Vi hafva här blott omnämnt ett par frågor, som för ögonblicket agiteras mera än andra; men andra finnas, som behöfva sammö kraft för att liksom fixeras och ej blott föresväfva oss sdta dimbilder, utan jomgifna af skarpa konturer, som förmå säga 0ss: Detta är detta.? a Till dessa höra: religionsfriheten, handelsfriheten och en mängd andra frågor, som ieke kunna undgå att steg för steg utveckla sig. ; En fri press är numera ett af lifsvilkoren för ea nation. Den utgör dess andedrägtsorgan, fastän den icke äfven utgör det,.som gifver henne den andliga näring hon behöfver. Den gör henne blott mottaglig för allt det sanna, rätta och löftesdigra tiden iramalstrar. : Detta dock blott när pressen går folkets och icke blott några personers eller kotteriers ärenden. Om den gör detta är den mer och mindre blandad med -skadliga beståndsdelar och man behöfver sannerligen icke, som en fransk lärd nyss gjort med den atmosferiska luften, sila den genom bomullskrut, för att få reda på att den är mättad-med infusorier och svampar, hvars inverkan. på nationens organism ej kan annat vara än skadlig. Man inandas då det så kallade tvädergiftett. Men desto större utsträckning publieiteten får, desto mindre skada de utdunstningar, som utgå från en eller annan hundgrotta. Pressen i sin helhet och oaktadt alla sina inre strider verkar dock gemensamt till beredunde. af en högre allmän kultur... Den kämpar som de grekiska småstaternai fordna tider med hvarandra under det att frihet, konst och litteratur uppblomstra. under dess hägn. Vår press har redan vunnit en seger: den nyw kommunallagen. Litet hvar har svårt att se en stor fråga i sin helhet, och fäster sig således lättare vid detaljer än vid det hela. Mycket få förmå tänka sig t. ex. en förändring i våra inre statsbestyr i dess hela åt alla håll ingripande utsträckning, liksomhögst få af Stockholms invånare förmärktes tänka sig en plan för hufvudstadens försköning ända tills detta framställdes i modell. Men med denna modell för ögat går det lätt nog och blir lättfattligt. Kommunalstyrelsen är just en sådan modelt, och-då folket blifvit förtrogen dermed, skull det också klarare inse och besluta det, som nu blott några förmått fatta och framställa, och i verklig svensk anda, utan misstro till sin styrelses vilja och utan inre split framgå till ett bättre; ty då känner det hvad det bör, hvad det kan och hvad det vill. Bibliotek på ångbåtar. Det är en erfarenhet, som säkerligen de