RE NTE RNE Feer ERA EU SERA e Publiken och publiciteten. Under denna öfverskrift förekommer i.senast hitkomna. nummer af Snällposten en artikel af Onkel Adam, ur hvilken vi meddela följande utdrag: Våra numera talrika skarpskytteföreningar äro bevis på att Svenskarne ha energi och sammanhållning då frågan är om nyskapning, fastän de, när den rör sig blott kring förändringar och förbättringar af något förut varande, knappt äro i stånd att förena sig om någut. Representutionsfrågan och skarpskyttefrågan stå här i en ganska tydlig motsats. Den förra, med talang och ihärdighet agiterad a! våra snillrikaste män, omhandlad vid alla riksmöten och på alla möjliga sätt diskuterad, går trögt, då deremot skörpskyttefi knappt beböfde ett upprop förr än den gick, ivenom. Onekligt är också att den förra är långt mera invecklad; men ett arbete som fortvarat från 1820-talet till 1860-talet har dock snart sagdt haft ett halft sekel på sig, hvaremot den andra blott några månader. Det är vanligt att man då en sak misslyckas skyller ifrån. sig -på andra. Om man ingenting lärt sig, så klagar ynglingen icke öfver att hon sjelf varit lilknöjd att lära, utan säger: Mina föräldrar läto mig ej lära något; alldeles som om det berodde på yttre krafter att med våld inplanta vetande. Den som vill lära något skaffar sig tillfälle dertill; äfven under en hård kamp med yttre omständigheter; den, som icke finner intresse i ett ämne, kan vada i lärdomsskatter, fullkomligt okunnig om hvad det är han trampar på. Nationerna äro, oaktadt allt. hvad man kan säga deremot, ofta ganska lika en dylik oläraktig ungdom. Det finnes vissa saker, som nära nog icke kunna. göras till en lefvande kunskap, utan stadna vid en slägs utanlexa. Man hör då fraserna bittida och sent, när de ega tillämplighet eller icke. men någon lifaktighet synes icke till, lika litet som något sannt, genomgripande intresse. När så befinnes kommer man med ursäkter: man motarbetas från några få, man dras vid näsan, man får ej lära något — och slutet är att man skyller på pappa, på regeringen, som ej låtit lära oss göt Det är ju också en ursäkt?! Eljest. gör fåtalets motstånd alltid intresset. mera lefvande hos flertalet. Ofta behöfs ej mera än att förbjuda en sak, för att få en varm opposi tion från. alla sidor och om, möjligt genomdrifves saken just då. Man kunde blott försöka att förbjuda eller blott försvåra cigarrrökningen och vi skulle resa 0ss som en man och försvara den heliga rättigheten att inröka hvarandra. Så icke med representationsfrågan, fastän, vänner emellan, vi kunnå påstå -att den är vigtigare än cigarrökningen. enna fråga låter man publiciteten nästan ensam ställa om, eller riksdagsmännen på reformmötena 0. s. v. Sjelf gör man ej mera än att läsa hvad de förra skrifva och benäget åhöra hvad de andra tala. Det faller icke just någon enda in, som icke på sätt och vis är officielt skyldig att yttra sig, att uppträda och säga sin tanke, ännu mindre att sjelf sätta sig ispetsen för en reformrörelse. Man borde t. ex. med skäl kunna vänta att de orepresenterade?, de, som nusakna allt politiskt inflytande, skulle taga reformrörelsen. omhand, emedan den på en gång är deras egen och nationens angelägenhet. Men detta har sällan varit fallet. På de flesta ställen och vid de flesta tillfällen då man agiterat för denna fråga har det varit män ur den fyrdelta representationen sjelf, ståndsledamöter, som måst uppstå! och) påyrka ståndsintressenas undergång; eller också pressen på sina många. olika vägar, som dels verkat dels motverkat dem. Manmåstt hålla: dessa. män räkning för det de, oak: tadt sjelfva tillhörande privilegierade stånc (— ty de: folkvalda? åtnjuta också förmånen: attega ett privilegium), ouktadt. si ställning inom den gamla formen, doc! påyrka en ny, genom hvilken deras pi Re hvilande rättigheter måste förj falla. : Det märkvärdiga är och blir att de ojut: så föga understöd af dem, som stå uton alla , ståndsklasser och således väl bord kunna beräknas vara deras fastaste slöd. Då man genromläser tidningarnes spalter finner man att jemförelsevis: sällan derns be mödanden underlättas af insändare. Hva som göres och skrifves måste redaktionern: nästan ensamma göra och skrifva. Det är blott i jemförelsevis högst smi och obetydliga frågor den allmänna opi. nionen af-allo makt hjelper? till och visa: sig riktigt vaken. Ett ro. igt exempel derpå