STOCKHOLM iden 13 Maj. Den utländska pressen sysselsätter sig fortfarande med österrikiske kejsarens trontal inför den nydanade riksförsaralingen, äfvensom med de utsigter, som i och genom det. nya statsskicket öppnas för den österrikiska monarkiens framtid. Stora äro de svårigheter, som från mer än ett håll möta det af en trängande nöd. framkallade försöket till. en reorganisation i liberal anda. Man synes allmänt vara ense om att. det mäktigaste hindret ligger i: Ungerns: ställs ning till monarken och till-helstaten. Times yttrar härom följande; förestafvadt af ett uppriktigt: intresse för den gamle britiske bundsförvandtens välfärd: Herrskaren öfver ett utarmadt rike, en desorganiserad stat och ett missnöjdt folk har nyligen yttrat sig till sitt lands representanter i ordalag af tillförsigt och mod, som väl kunde -ha låtit höra sig ifrån en stark konstitutionell. konungs läppar. Kejsaren af Österrike synes ha talat med förtröstan och tillfredsställelse om den politiska framtiden. Vi tro-honom kunna i viss mån ega skäl för en sådan tillförsigt. Det är icke omöjligt att Österrike, som städse ifvit prof på en. seg lifskraft och bland uropas nationer utmärkt sig för sin ståndaktighet under motgången, må kunna ännu en gång draga sig ur sina förlägenheter. Under alla skiften af sin historia har det likväl aldrig befunnit sig i en sådan ställning som nu. Vid detta tillfälle är det icke utifrån som faran hotar. Det är den inre politiken, som bragt riket på branten af sin undergång. Den reaktion, som man försökte efter 1848 års dödfödda revolutioner, har varit ursprunget till alla de skakningar vi nu bevittna. å Den största svårigheten ligger i Österrikes besynnerliga sammansättning. Det är visserfigen sannt, ätt äfven andra stater bildats genom en sämmaängjutning af olika nationaliteter. Så var fallet med England och Frankrike. Hvarföre skulle ej då äfven i Österrike en verklig enhet kunna bringas till stånd? Svårigheterna äro emellertid här vida störte än vanligen varit fallet: Öster rikiska monarkiens bildande företogs på det mest besynnerliga sätt; så nemligen, att kärnan befinner sig utanför massan. Centern för den politiska gravitationen har fått en orätt plats. Österrike utgör den minsta del af kejsareriket. Då man slår tupp en karta öfver denna stat, så vill man vid första ögonkasiet tro, att den blifvit bildad rundtom: kring konungariket Ungern, och satt Pesth är monarkiens hufvudstad. Det förefaller ganska naturligt att Ungerns konungar kunde ha annexerat Croatien, Transsylvanien, Slavonien och sedermera äfven öfre och nedre Österrike. Detta skulle ha varit en natur: enlig operation, ty det ligger i staternas na. tur likasom i de materiella kropparnes, att gravitera emot.en territorial .massa, såsom Dauphin6 och Lothringen attraherades a! Frankrike och den Pyreneiska halföns mindre konungariken af OCastilien.: Men -erkehertigdömet Österrike, det vidsträckta rikets traditionella medelpunkt, är en af dess minst betydande delar. Bjelfva planeten är mindre än den smärsta af sina drabanter. När derföre kejsaren den 1 dennes anmärkte, att förlikningen med Ungern samt dess representetionssätt ännu återstode att ordna, så erkände han härmed att det egentliga arbetet ännu vore ogjordt. En riksförsamling. der Ungerns representanter saknas, är ungefär detsamma som ett brittiskt parlament skulle vara utan representanterna från-Eng: land. Ungern utgör jemte dermed sammanhängande länder fulltat två femtedelar af hela rikets befolkning och tillgångar. Utan taxorna från Ungern, Transsylvanien, Bana: tet, Slavonien, Croatien och Istrien kan icke Österrikes civila och militära förvaltning handhafvas. Men så länge som dessa mna: tioner yrka på ett sjelfständigt ungerskt rike, med hvilket erkehertigdömet kan förenas eller icke förenas, så blir det omöjlgt ati upptaga skatterna utan anlitande af militärmakt. Förgäfves antager kejsaren det. all varliga försonliga språket af en konstitutionel monark och gör en slags amende hono. rable för ett tolfårigt förtryck. Alla desst appeller ställdes i sjelfva verket icke till den lysande församlingen af. erkehertigar. prelater, magnater och riksdignitärer, icke till de lojala närvarande ombuden från de tyska, polska och böhmiska provinserna, utar till de tomma bänkar, der representanterna för de trenne vägrande vätionaliteterna skulle ha intagit sin plats. I dessa förhållanden ligger den österrikikiska frågans svåraste problem. Då monarkien först bildades voro de österrikiska erkehertigarne derjemte Tysklands kejsare, och i-denna egenskap innehafvande en -värdighet, tillräc ligt hög att såsommindreutmärkelser antaga Ungerns och Böhmens kro. nor; --Men-när det-stora medeltidsriket-försvann och Österrike åter blef hvad det var i sig sjelf, då var det Ungern och Böhmen hvilka fingo upprätthålla värdigheten äfvensomr krigsmakten och somvinneburo detenda återstående rättfärdigande för kejsaretiteln. Den förnuftsenliga slutföljden afallt dettå är, att kejsaren af-Österrike borde intaga sin starkaste position, att han framför allt annat