ET STIEG ATS meant LI SU FI IR sågs ter, oo TK följande af grefve Pparres skrift, hvilket vi in extenso återgifva, lyder sålunda: Att åter borgen eller säkerhet för kontraktets fullgörande ej af mig betingades, förklaras deraf att jag ej älskar att anlita borgenssystemet och derföre lika litet afdenne som af någon bland mina 7 andra arrendatorer fordråt borgen eller säkerhet; dels att, i detta fall, sådant varit absolut omöjligt. Säkerhet hade nemligen erfordrats, icke allenast för det årliga arrendet 20,000 riksdaler, men, med ännu mera skäl, för de arrendet åtföljande: kreatur och inventarier, uppgående i värde till omkring 80,000 rår. Den som kan disponera öfver säkerhet till ett sådant belopp, arrenderar icke, men köper egendom. För min del är jag dessutom af den åsigt, att den som ingår i: ett kontrakt: hellre än att indraga främmande personer i ansvarighet för ett aftal, med hvilket de ej hafva att skaffa, bör bereda sig trygghet genom klokt uppställda kontraktsvilkor, och jag hade derföre genom ifrågavarande kontrakt bestämt: i första punkten huru byggnaderna å egendomen borde vårdas, i-den tredje att jorden skulle brukas enligt uppgjord cirkulationsplan, i den ifjerde att skogen skulle skötas efter uppgjord.trakthuggningsplan, i den sjunde att antalet kreatur vid gården skulle bibehållas minst vid hvad vid tillträdet fanns, samt i den årtohde att arrendatorn, om han brute emot föreskrifterna i kontraktet, vore detsamma förlustig, utan åtnjutande af fardag. Med dessa stadganden och med en under arrendatorns fleråriga tjenstetid, dels såsom underinspektor eller andra. man vid. egendomen, dels såsom ensam förvaltare, vunnen kännedom om hans pålitlighet-och förmåga, ansåg jag mig ega mera trygghet än genom en borgensförsindelse, hvars värde kan vara: tvifvel underkastadt. Åf erfarenhet och omtanka för arrerdatorns ekonomiska ställning; för hviken jag naturligtvis måste vara intresserad, fann jag mig: derjemte uppmanad att icke, genom att tvinga honom att af andra begära borgen, sätta honom i förbindelse att visa samma återtjenst, hvarigenom mångens obestånd blifvit beredt. Hvad slutligen angår uppsägning och arrendetiden, så insåg. ej mindre jordegaren än arrendatorn, att lagens stådgandei16 kap. 5 8 jordabalken gör hvarje bestämmelse i förstnämnde hänseende öfverflödig; att genom den-i nämnde lagrum stadgade långa uppsägningstid arrendatorn vore tryggad vid arrendet minst i två år samt att, ehuru vid det förhållande att säkerhet för arrendet ej kunde presteras, en längre arrendetid ej gerna kunde i kontraktet bestämmas, arrendatorn likväl så mycket hellre kunde trygga sig vid jordegarens honom gifna löfte om arrendets fortvaro i 5 år, som han väl kände; ej mindre att jordegaren i anseende till sin långt aflägse -boningsort: ej kunde återtaga egendomen, änsäfven att mottagandet af arrendet af en sådan egendom är förenadt med stora svårigheter. Om dessutom, i allmänhet en person, som mottager ett arrendey fordrar skriftliga garantier för en -viss tids -arrenderätt, så är förhållandet likväl väsendtligen olika, då, såsom här är fallet, arrendatorn ej kunnat ställa säkerhet, ej har egna inventarier; och således ej har så mycket som vid andra arrenden att förlora, genomien uppsägning, oaktadt hvilken han, såsom redan är nämndt, af lagen tillförsäkrats en ganska rymlig tid, för att höra sig om efter en annan verksamhet. . Beträffande det oinskränkta förtroende jag genöm egendomens öfverlåtande mot arrende skulle visat hr Berg; så hemställer jag, hvilketdera utvisar mera förtroende af en jordegare, som, boende på ofvannämde långa afstånd, och upptagen af göromål, är urståndsatt att tillse förvaltningen af en egendom, hvilken mer än de flesta andra fordrar tillsyn och kontroll; antingen att helt och hållet öfverlämna förvaltningen utan all tillsyn derå och utan visshet om någon behållning, eller att försäkra sig om-en inkomst, mötsvarande hvad man hittills haft, genom ett arrende-aftal, enligt hvilket arrendatorn förbinder sig att sköta egendomen efter uppgjord plan. Härigenom blef arrendatorn nödsakad. att: ställa förvaltningen med den omtanka och sparsamhet, som är ett vilkor för all behållning, särdeles af en sådan egendom, utan att jordegaren i någon mån riskerade mer, än genom en förvaltning, hvari han icke kunde på något sätt deltaga. Att åtskilliga rykten i afseende å detta arrende kringspridts är lätt förklaradt, dåj ej mindre äktafra nen genom kringresande i orten, än äfven samtliga tidningar derom drogo försorg. Hvad vigt dessa rykten förtjena, är lätt att inse, vid besinnande deraf, att ett arrönde på 20,000rår, är en allt för allvarsam affär, att begagna såsom mask för en näring, af så prekärt vinstgifvande natur, som bränvinstillverkning. Man har invändt, att arrendatorn, då han icke vore skriftligen tillförsäkrad en längre arrendetid, icke kunde våga att för 4000 rdrinköpa ett bränneri, 1 hvilket han likväl hade vida mer än full valuta. Men man har icke tagit i betraktande det osannolika i, att jag, på ett afstånd af öfver 40 mil, skulle för egen räkning inlåta mig i en så vidlyftig, så äfventyrlig, och så osäker handtering, som bedrifvandet af ett ångbränneri, med en daglig tillverkning af flera hundra kannor, och detta, ehuru sådant icke var möjligt annorledes, ängenom ett brott. Bland alla de tillvitelser man gjort mig, har jag icke funnit den om brist på beräkning. Ordspråket säger att: ett rykte. tros-lättare, i den män det är osannolikt.---Om, såsom åklagaren påstår, detta rykte vunnit framgång, så måste det vara dess osannolikhet, som beredt denna framgång. Genom hvad jag nu omförmält och hvilket jag är beredd att styrka, Noppas Kd hafva, icke allenast gått åklagarens önskan till mötes, om undanröjande af hans anledningar till misstankar, men tillika ådagalagt, att arrendet af Brogård föranledts.af min aflyttning från orten, men icke af en afsigt, från min sida, att under falskt sken derstädes: bedrifva -bränvinstillverkning. Detta är så mycket mindre möjligt; som-något bränneri vid då tid kontraktet upprättades, icke fanns vid Brogård, men det ifrågavarande bränneriet med: alla erforderliga tillhörigheter, efter arrendets uppgörande, inköpts af arrendatorn för ett ovanligt billigt pris, hvilket föranledde hans beslut, att i detta. brännerij: som; är hans egendom, och i sådan egenskap af honom brandförsäkradt, idka -bränvinsbränning. I detta afseende torde således icke något kunna läggas mig till last, då det icke berodde af mig att hindra honom i idkandet af en loflig NT Någon tillåtelse från min sida, till idkande af bränvinsbränning å egendomen, har såledesicke af mig blifvit lemhad, och af arrendatorn icke behöft begäras... Men då åklagaren, iden omständighet; att jag underlåtit att i kontraktet förbjuda bränvinsbränning, eller då jag rom arrendatorns berörda beslut fick kunskap sådant ej förhindrat, synen söka en anledning till ansvarspåstående, så torde mig tillåtas, att deröfver yttra mig. Härvid måste likväl anmärkas: antingen är bräjivinsbränning å landshöfdings egendom i lag förbjuden, och i sådant fall behöfde den ju ej genom. kontraktet förbjudas; eller är den ej i lag förbjuden, och i detta fall är det ej jag, men lagen som tillåtit Drarrvirsb rening: För att nu afgöra frågan huruvida lagen tillåter detta eller ej, är nödvändigt att läsa författningens ord i den: af åklagaren åberopaders 1: StRPränvin må nå landet och i stad. tillverkas bt FO but Ar jr fr VA frn nr NN Aa ———— NR As a Mr — ——