I hemlighetsfulla? ;,kraft attiförändra sig; sisvag deremot den, som tillkommit genom -Åtillsats utifrån, sammansättning. Men nu jär sakenden, att denna rotenskraft att IT proprio motu förändra sig troligen aldrig -j existerat, åtminstone icke inom den indof europeiska språkstammen, utan att all böjs ning från början intet annat är än sammansättning, samt att de dervid tillkomna vokalförändringarna framkallades af Jjudoch qvantitets-lagar och hade vu ugligen intet. med böjningen, det vill här säga Te tecknåndet ar. ordets grammatikalu förhålanden till andra ord, att göra, och att all öjning sålunda är svag böjning — endast mer eller mindre gammal. Ehuru jag således — om ock bäfvande att uttala ett sådant kätteri — ej rätt tror på någon urhistorisk rättmätighet af ordböjningens delning i dessa två hufvudklasser (svag och stark), så vet jag dock mycket väl, att, om man ställer sig på det germanisk-skandinaviska planet ispråkhistorien, en sådan uppdelning har stora praktiska fördelar och väsentligen lättar öfversigten af språkmaterialets massor. Det skulie blotti min tanke varit önskvärdt, att dessa två hufvudklasser fått andra namn, än de fått. — Rask, den stora danska språkforskaren, som först påvisade dessatvå arter af böjning, kallade dem till att börja med den konstigare och den enklare böjningsarten, hvilka namn han sedan utbytte mot den slutna (Iukte) ochden. öppna (aabne). Grimm uppfann sedan benämningarna stark och svag och förskaffade dem ett allmänt antagande. För vetenskapsmannen betyder det också ej så mycket hvad dessa böjningssält kallas; han vet i alla fall, hvad med namnet menas. Den stora mängden af dem, som läser grammatik, drifver deremot ej denna läsning till höjden af vetenskap, och för skolgrammatiken är det derföre ej utan sin vigt, alt benämningarna är opartiska och oförtydbart betecknande. Herr P. W:s fras t..ex. Sberöfva oss alla våra starka böjningar, den befrias ju från hela sin tröstlösa sorglighet, så snart namnet ändras. Inte skalle någon, i följd af hr P. W:s nämnda utsago, bli bekymrad om vå språk (knappast kanske hr P. W. sjelf?) om der OG stället t. ex. CEtt följdriktigt genomförande af hans grundsatser skulle förvandla alla vårt språks slutna böjningar till öppna. Om någon af det föregående skulle draga den opåkallade slutsats, att jag, orimligt nog, här skulle ha för afsigt att förhäfva mig mot någon af sednare tidens stora tyska språkforskare — jättesnillen, som skapat hela en nyare språkforskningen —, så skulle han verkligen mycket missta sig! Hvad dexfaktiskt upptäckt, är för alla tider upptäckt. och af de slutföljder, de deraf dragit, skall måhända det mesta alltid bli beståndande. Men äfven, om, till större eller mindre del, något en tid herrskande system engång skulle komma att bli en förbigången ståndpunkt, inte blir systemets skapare mindre stor för det? Inte är Linnå mindre stor för det, att hans botaniska sexual-system upphört att vara det enda, sedan man numera äfven delar det fagra blomsterfolket efter naturliga familjer? Inte är Alexandef mindre: stor derföre, att macedoniska taktikens falang sedan utbyttes mot den romerska legionen; eller Fredrik den store deraf nedsatt, att hans linier blifvit aflösta af den nyfransyska blandade stridsordningen af tiraljörer och massor? -8 Inte kan språkvetenskapen mer än de andra vetenskaperna med ett språng binna det rätta. Hvarje vetenskap är en stege. — Hvad särskildt den sorgsna tonen i språkliga benämningar angår, så är den t. 0. m. ganska lätt förklarlig. Språkforskarens arbete går numera i allmänhet ut att arbeta sig allt längre ochlängre tillbaks i tiden. För honom är derföre naturligtvis hvarje äldre form af högre värde än en:yngre. Hur naturligt och lätt måste han ej derföre kunna glida öfver i misstaget; att tycka den äldre formen i sig sjelf vara bättre än den yngre och språket följaktligen i ett oupphörligt förfall? Hans misstag i detta fall är således både förklarligt och ursäktligt; men detta hindrar icke, att det är — ett misstag! ärt —