pr Sr Når NE RE ET merX, säger han, äro deäldsta och renaste samt hafva den fördel att tydligen visa härledningen och således äro i besittning af alla de egenskaper, som anhängare af etymologisk stafning (stafning efter härledningen såsom motsats till stafning efter ljudet) ständigt plär anföra till: änbefallande af allehanda föråldrade skrifsätt; Cmen, säger han vidare, de hafva den olägenheten, att ingen numera uttalar (!) namnet så. . Dessutom vet han, att fvårt språk har länge haft en benägenhet att förkorta sina ord, sammandraga dem, åssimilera 0. sg v.K, samt ati det vore fåfängt att Söka motarbeta språkets ande (anda?); den tager alltid ut sin rättt. .— Hr P. W. är således ute på resa på samma väg och till precist samma mål som jag; men han är förargad öfver, att jag vill åka en liten smula fortare än han, och derför skall jag ha en släng i förbifarten. — Nå, lika mycket, välkommen efter! F Bland annat mot mig riktadt säger hr P. W. sålunda t. ex. att Sett följdriktigt genomförande af hans (mina) grundsatser skulle beröfva oss alla de starka (?) formerna i vårt språk, tillintetgöra språkets skönheter ....4? Det der talet om starka och svaga böjningsformer är enibland de ledsamma uppfinningarna af den i allmänhet pessimistiskt stämda stora tyska språkforskningen. I dessa föröfrigt, i afseende på upptäckter i sak, så ofta snilleblixtrande Skiljer, heter det nämligen ständigt, då det är fråga om någon förändring, som ett eller annat språk undergåltt i tider-. nas längd (d. v. s. under den historiska tiden, eller sedan det började ätt förenkla sina böjningsformer) — jag bläddrar t. ex. i tre af de kändaste författarnas arbefen: einbässen, verloren, Entartung, Entstellungen, Schwächung, Verstimmelungen, verkämmert; — herabgesunken, abwärts, Verfall, Lautentstellung, Heraksinken, Lautverfall, Verheerung, Zuräckgehen; — Es ist, als geschehe fräher in den Sprachen ihr Blutumlauf leicht und schnell, allmählich schwerer und langsamer; einschrumpfen, schwerfällig, zerstörung, vergröbert, gesunken, verlust, versinkt, verderben, aussterben 0. 8. V., 0. 8. Vv. — Man blir ju till mods, när man läst en stund i dessa tyska grammatikala skrifter, som om man vandrade i ett lazarett! — En under någon längre tid; herrskande riktning i ett stort grannfolks; litteratur meddelar sig nästan alltid till ett mindre närboende folks, och den omnämnda tyska språkforskningens, tröstlösa sinnesstämning har ej heller underlåtit att smitta i mer eller mindre hög grad. Deraf dessa så ofta i språkskrifter hos oss förekommande uttryck: förfall, Mkr under gång, försvagande, utslipande, nyare tiders. stela.och sköra former, skatter som förfaras, regellöshet, anarki, upplösning, förstöring, förskämning, 0. s. v., 0. 8. v. Ingenting skulle dock hindra att tvärtemot, och med bättre skäl, tala om språkets: stigande, förädlande,: befriande från onödiga former, ljudutveckling, förskönande o. 8. v. I föregående språkartiklar har jag också med flit alltid hållit just en-sådan durtonart till omvexling. mot den stora tyska och tysksvenska mollkonserten. Hvad som dock utan tvifvel skulle vara det rättaste, vore, att icke ge sjelfva stilen en förvillande anstrykning genom att-sålunda välja idel ord antingen i nattsvart. eller ock i rosenrödt. Det vore i min tanke vida bättre, att helt enkelt låta. oss Höra om förändringar, öfvergångar, ut-byten, omskrifningar 0. 8. V., 0. 5. V. Neutrala saker, som ej på förhand stämmer oss till linguistisk glädje eller sorg; naturligtvis obetaget att sedan, vid sjelfva afgifvandet af omdömena öfver förändringarna, förklara och bevisa dem vara försämringar eller förbättringar. , ; I synnerhet förvillande, åtminstone för de i saken mindre bevandrade, är denna stilens pessimism, då den inverkar på sjelfva nomenclaturen, benämningsystemet. Den omtalta benämningen stark och svag böjning t, ex. hur mycket har den icke på sitt samvete? Hvem vill icke att vårt språk skall vara så Sstarkt? som möjligt? Och kan man inte bli riktigt smått förargad öfver att få höra talas om, att det ändå har en hop Pgvaga? former. — Visserligen är det sannt, att för den i mysterierna omvigda faller det sig först litet svårt att känna hvarken styrka eller svaghet härvidlag. Hvilkendera formen är t. ex. starkast: älskade, eller böjde eller reste, eller bodde, eller föll, eller fann? Men, då de språklärda så påstår, så är det väl så, tänker man, och, som sagdt, bra förargligt är det, att icke all vår böjning skall vara Sstark?, här i jernets och björnarnas land! — Annu mera topprasandeeller melankolisk, allt efter olika temperament, må man väl bli, då man sedan hör, att de starka? verberna är till på köpet stadda i ett-oupphörligt Saftagande i antal, under det att de ?svaga oupphörligt gör inkräktningar på de Pstarkas? gebit. — Under dei att uti isländskan och fornsvenskan ännu om kring 240 stycken verber böjdes starkt, har sedan dess en sådan rymning egt rum i det starka lägret, att nu i skriftsvenskan, med säkra och osäkra, ej mer än högst 150 stycken, och, om man blott räknar de riktigt säkra, ej mer än omkring 110 stycken ver ber böjs starkt. De andra har nästan alls sällat sig till den svaga böjningen, hvilken. redan uti isländskan räknande flera tusen ver: ber, alltjemt sedar tilltagit i antal. (Se ut förligare Om 5 råkfråganmsart. XII sid. 10t ff.) Visst skulle man kunna säga, att de är en egen styrka? som sålunda slås ur brädet af idel svaghet? ? Skämt åsido, torde dock äfven afinre skäl kunna ifrågasättas, om dessa namn är fullt rättvisa. — Hvad stark och svag böjning är, beskrifs visserligen med mångahanda ordalag; men den mer eller mindre langen Bede kurze. Meinung är ändå alltid, att stark