tion till ständerna. Det skulle vara en ytterligare vinst för det lägre presterskapet. För, kyrkan kunde det vara nog om höga akademiska förtjenster — den högre lärdomen — hoppade in på biskopsstolarne. Vidare, angående befordringsväsendet, är det nödvändigt att man gör någon förändring i afseende på de s. k. meriterna för vinnande af förslag, emedan alla meriter icke eljest komma med. Vi veta, att vid besättande af pastorater och komministraturer uppföras på förslag de tre mest meriterade, af hvilka församlingen väljer en, så vidt det angår konsistoriella pastorater. Vid sista riksdag behandlades en motion, som förtjenade allt afseende, åsyftande att; sedan förslaget blifvit uppsatt, skulle församlingen ega rätt att kalla en fjerde. Hurw tillsättandet af regala och patronella pastorater verkar menligt för en ordnad och rättvis befordringsgrund behöfver endast omnämnas. Fåfängt må man inbilla sig, att en till 1000 rdr rmt förhöjd aflöning skall väcka intresse för inträde i kyrkans tjenst under nuvarande förhållanden. En sådan tanke hörer till de fromma, menlösa föreställningarne. Finnes ingen annan ljusglimt för framtiden än denna tarfliga lön, så blifver intresset fortfarande lika obevekligt vändt från kyrkan som hittills. Det inom statskyrkan domnande lifvet, som knappt synes störas af dissenter-verksamheten hos oss, är orsakadt deraf, att statskyrkan blitvit en institution i presternas händer, snart sagdt utan intresse för församlingen, i stället för en hela samhällets dyrbaraste angelägenhet. För att rädda denna statskyrka från den undergång hon otvifvelaktigt går till mötes i sin egen formalism, fordras: att församlingen tager henne om hand, och för sådant förhållande, allmänna stiltsoch kyrkomöten. Hvarföre skola ej vi, så väl som andra protestäntiska kyrkor, ega rätt till synoder? År ej vår kyrka evangelisk-luthersk och väsentligt skild från den katolsk-hierarkiska, som vill vara öfver staten och till och ined: beherrska den? Regeringen har funnit välbetänkt att afslå stän dernas begäran om stifts och kyrkomöten, och presterskapet skall alltså fortfarandelaborera med kyrkan: Under sådana omständigheter, hvad anledning har regeringen att antaga, det församlingarne med villighet skola omfatta hennes proposition om större löneanslag? Må presterna ha sin kyrka såsom de förvalta henne; en gång, då reformerna inom kyrkan vinna framgång, skall ock församlingen taga hand om henne: Vi hafva sagt, att detta regeringens: cirkulär vittnar om bristande kännedom i afseende på presterskapets ställning till folket, och huruvida vi hafva orätt bedömt förhållandet skall snart visa sig, då församlingarne fått tillfälle deröfver yttra sig. Men vi tillägga derjemte, att cirkuläret ådagalägger äfven en viss obekantskap med våra lagar och författningar. 1681 års förordning bjuder tydligen att pastorerna skola dela med sig åt kapellanerna och inga hjelpprester tillåtas besvära församlingen. ÅAberopade förordning lyder som följer: : sAnbelangande kapelanernas underhåll, såsom de ega med lön, blifva försörjde af Rn med hvilka de arbeta. Alltså hafva biskoparne med consistoriales deröfver att jemka dem emellan och göra en viss förordning sådan som deå begge sidor någorlunda kunde vara medbehållne, och ville vi för det öfriga att härutinnan förblifva efter vår nådigste resolution, gifven år 1675, att der inga kapelaner för detta hafva varit eller eljest behöfvas, och derom inga kongl. förordningar finnas, att dersammastädes ingen kapelan församlingen påtränges, mindre skola några hjelpprester tillåtas församlingarnetill besvär, eftersom de i socknar, som kapelaner afl fordra tider hafva varit, och allmogen af ålder sig påtagit dem att löna, antingen de äro en eller flera, af allmogen härefter intet mera skall gifvas till dem än till det högsta en halfspann säd af hvar heleller Kalfgård. men af en fjerdedels eller mindre torpare gifves allenast en åttondedels tunna om året. Man finner ju häraf tydligen huru otillbörligt det är, att församlingen besväras al kyrkoherdens hjelpprest, och hur noggrannt redan för nära 200 år sedan gränserna härutinnan bestämdes? Frågas således: är vår närvarande ståndpunkt ett bevis på frameller tillbakaskridande? Hafva prestprivilegierna, tyst och stilla, ökat fler minskat sig? Det är ett karakteristiskt drag hos vår regering, att vilja vältra en börda på församlingen, som tydligen efter lag tillhör presterna sjelfve att lyfta? Att såsom ständerna föreslagit, reorganisera den presterliga aflöningsstaten, kan man inse vara tidsenligt, men att vilja, såsom regeringens cirkulär gifver vid handen, att församlingarne skola på detta sätt ytterligare besväras och betungas, det bevisar att regeringen hels: I söker tillvägabringa denna löneorganisatior — ej med de medel: som finnas att tillgå -— utan i den hierarkiska slentrianens fotspår: Skada blott för prelaturen, att denn: utväg ieke lämpar sig med vår tid, folket: lynne och den allmänna förståndsodlingen. Vi hafva i en föregående uppsats i denne tidning yttrat med:anledning af hrr Thyseli: och Bredbergs utnämning till statsråder: Hvad vi för kyrkan särskildt och i eallmänna rådslag kunna hoppas af de nyutnämnde ministrarne sär oss: alldeles obe kant. Vi veta icke om de: ens offentligt yttrat sig i någon enda af de många frågor de äro kaflade att lösa... Desto mindre känna vi deras program, om de vilja framåt eller fortsätta: samma trampqvarnssystem, i hvilket reförmerna, hittills varit ältade... De sättas snart i tillfälle bevisa hvars andas bärn de äro vid behandlingen af den al hela landet motsedda, för vår framtid så vigtiga kommunalreformen.? Den första dragningen i de fosterländska angelägenheterna är. då gjord, och vi yeta nu, åtminstone hvad-lir Thyselius beträffar, hvad vi hafva att vänta. . År det sålunda vi beträda reformernas väg i en tid, då hela Europa reformerar sig? Byråkratien och ; AR BA