till följd af dessa farhågor, som de tre suveränerna skulle sinsemellan afgifvit löften, genom hvilka förpligtelser uppstått stat och stat emellan. De ifrågavarande fördragsbestämmelserna skulle således ha en rent internationel karakter; de kunde åberopas at en af de kontraherande staterna not en annan, -.men ingalunda af en af dessa staters undersåter mot samma stats regering. Det var således genom ett ovärdigt konstgrep man ville förvandla. en internationel akt till en integrerande del af den allmänna europeiska rätten; hvilken vore stäld under: de makters garanti, som undertecknat wienerfördraget. För öfrigt skulle fördragen åf den 3 Maj 1815, hvilka polackarne företrädesvis åberopa, icke innehålla någonting af hvad man förmenat dem innefatta. Dessa fördrag angå i främsta rummet deintressen; somisynnerhet borde finna sig drabbade af den nya gränsregleringen för områdena. De åsyftade att bevara deras rätt, som hade egendomar i båda länderna, eller hvilkas egendomar ituskuros af den nya gränsen. Afsigten dermed var äfven att förekomma, att den befolkning, som före delningen haft fri handelsförbindelse, skulle plötsligt och våldsamt åtskiljas. Deraf de lättnader i handel och tull; som stadgas i fördraget af den 3 Maj 1815 och som polackarne hastigt och lustigt vilja upphöja till en fundamentalakt, hvårigenom det gamla 1772 års Polen erkännes såsom ett nationelt och homogent helt. Med ett ord, den preussiska regerinn påstår att de ifrågavarande fördragen icke ens varit afsedda att grundlägga en kommerciel enhet. Denna politiska garanti. hvilken polackarne åberopa i kraft af 1815 års fördrag, skulle således på de bästa skäl aldrig ha funnits till annat än i deras vilsekomna inbillningskraft. Från denna ministeriella uppfattning afviker den demokratiska ganska väsendiligen. Demokratien erkänner ett godt förstånd mellan Frankrike och Ryssland rörande de flesta frågor, som uppskaka Europa. Den nu varande rörelsen i Polen skall stå i samband med de panslaviska iderna, enligt hvilka alla de slaviska nationerna borde förenas under Rysslands spira. Tre grup: per sträfva att bilda sig i Europa, nemligen de romaniska folken, hvilka ha sin nedel re i Paris; de slaviska, som ha sina lickar ri: tade på Ryssland, och slutligen den germaniska gruppen, hvilken skulle sammanhållas af Preussen. Ryssland, som i hemlighet är i godt förstånd med Frankrike, skulle vilja återgifva ett visst nationelt oberoende åt Polen, i jemnbredd med de öfriga länderna under Rysslands välde. För att på elt verksamt sätt lösa den polska frågan, borde Således Preussen kraftigt taga den tyska frågan om händer, djerft framträda såsom de tyska folkens medelpunkt få den europeiska kontinenten samt möjigtvis afstå åt det blifvande konungariket Polen en liten del af Posen, hvilken förblifvit polsk, men deremot till Hvad pris som helst, till och med med vapenmakt, försvara större delen af Posen, der den tyska kulturen fullkomligt eröfrat det polska elementet. Sådan är den ultrademokratiska fraktionens mening, men dess drömmande och kosmopolitiska tendenser ogillas uf det-moderat-demokratiska och det liberala partiet. Dessa båda sista fraktioner hysa ganska ringa sympati för den a agitationen, hvilken de anse med säkerhet skola misslyckas. Den liberala majoriteten är öfvertygad att Ryssland gör några eftergifter åt polackarne, för att ej förstora de oerhörda svårigheter, som af böndernas frigörelse måsie uppstå inom kejsarriket. Men Ryssland vet ganska väl att polackarne vilja betjena sig deraf, för att återeröfra sin nationalitet och sedermera afskudda det ryska väldet. De liberala bestrida också, att ett så godt förstånd råder mellan Frankrike och Ryssland, som ultrademokraternå tro. RA KN AA RE Re TR a