a Oav hvarandra 0.-8. v. öch dock ega underslet och bedrägerier rum öfverallt, och alltsammans slutar vanligen med ruin. Detta kan emellertid icke komma i fråga med detta bolag, hvari flere storfurstar tagit många aktier och der storamiralen, storfurst Constantin, funnit för godt att placera flottans pensionskassas hela fond; ty bolaget uppbär årligen ett efter en viss beräkning varierande anderstöd af ryska regeringen, som stundom lärer uppgå ända till en million rubel silfver, och ehuru det årligen förlorar på sin verksamhet, så sättes det dock genom detta un-. derstöd i stånd att ge 6 å 7 procents utdeining. Men så kan det ock en vacker dåg vard ganska nyttigt och vigtigt att i Svarta hafvet disponera circa 30 till en del stora och i fullt stånd varande privata ångskepp! mbord å Argonauta befann sig nämnde dag förf. af dessa rader jemte cirka hundra erg på väg till Krim. Vädret var yligt, men en svag bris gynnade färden. Såsom vanligt är på ångbåtsfärder, började jag, sedan jag orienterat mig i min hytt, att uppe i stora däckssalongen mönstra mina amnedpassagerare, af hvilka lika många voro damer, som herrar. Att största delen voro ryssar, såg mitt vana öga genast af något, je ne sais quoi, egendomligt hos denna nation. Ett par äldre herrar och en ung vacker yngling, den enes son, voro, som jag sedan erfor, polackar. Med en gammal herre af distingueradt utseende och en ung, vacker fru med en. elegant tournyr, hvilka äfven gjort resan jemte mig från Cherson till dessa, formerade jag småningom bekantskap. Det röda fodret i hans kappa sade mig att han var excellens och general, och kammartjenarens Graf? tog jag naturligtwis genast ad notam: Soupern bestod af tå, såsom vanligt i Ryssland, med uselt hvetebröd, hvarefter en och hvar kröp till kojs, emedan hafvet började bli oroligt. Följande morgon kl. 9 inlupo vi i Eupatorias hamn, om man så får kalla en temligen öppen bugt, omgifven af den vidsträckta, men obetydliga staden, som visade vida flera minareter, än kyrktorn, . .Vid-den ena landtudden, som omfattar hamnen, syntes det mörka jätteskelettet af franska linieskeppet Henrik IV, som stran.dade här under kriget. I hamnen lågo nära fyratio turkiska fartyg för att emottaga utvandrande Tartarer. De voro lastade ända upp mot underråerna med hö, husgeråd, åkdon, hästar, kameler och boskap och hvimlade af hundradetals tartarhufvuden. Krim anses hafva under år 1860 förlorat genom denna utvandring öfver hundra fyratiotusen personer af sin tartariska befolkning. Det är ett fridsamt folk och har isynnerhet lemnat förträffliga arbetare till vinbergen. De blifva i detta hänseende ytterst svåra att ersätta och bristen på arbetare, vattenbärare, vedhuggare m. m. är redan ytterst kännbar. Ehuru de först utvandrade läto sina hemmavarande landsmän veta, att de i Turkiet hade det vida sämre än på Krim, fortfor dock utvandringen, emedan, sade de arma, enfaldiga menniskorna, sultan vill det. Efter några timmar fortsatte vi resan, med krimska landet alltid i sigte på babordssidan. Klockan 3 serverades table dhote, prunkande med en rik desert af drufvor, :apelsiner, frukter och meloner; äfven kaviar, sardeller, ost, gurkor, sallade felades ingalunda, men den egentliga maten var, såsom vanligt i Syd-Ryssland, eländig och om saucer syntes man ej veta det allraminsta. Det är endast i beredande af sommarsoppor, som det ryska köket utmärker sig och i allrysk matlagning spelar sur grädde en hufvudrol. Krinj klockan 4 visade sig en djupt inskärande, höpplähafrvik, omgifven af ett kalt landskap afflacka kullar, å hvilka en oredig massa af stenhopar betäckte en vidsträckt terräng. Det var ruinerna af det moderna Troja, af Sevastopol. Vi styrde först in i viken förbi de på babordssidan liggande väl bibehållna batterierna, och sedan till höger in i den egentliga hamnen, der vi ankrade helt nära en fordom praktfull, bred trappa, ofvan prydd af en ännu temligen väl konserverad ståtlig kolonnad. Hamnen, den yppersta jag sett, är en lång djup bassin, omgifven och skyddad af branta brunröda stränder med på många ställen uthuggna trappor från de högst belägna strandgatorna. Sedan jag skyndsamt inlogerat mig i ett tyskt hotell, placerade jag mig i en kaleche jemte en fransk ledsagare, som bott i -staden äfven under belägringen, och färdades å en lång, genom hela staden gående, endast af ruiner omgifven gata ut till den fjerde eller så kallade Mastbastionen. Likasom nästan alla befästningarne å landtsidan ligger den temligen långt utom staden, på en vidsträckt, å yttre sidan något mer stupande, hög kulle, framför hvilken utbreder sig först en långsträckt dal och sen den nakna steppen, utan ett träd, utan en grön fläck, utan tecken till odling. Sjelfva bastionen och hela kullen bestod nu endast af gropar efter bomberna och grushögar, samt här och der några tistlar och några bomsplittror. Likasom skulle jag i smått få skåda en bild af belägringens fasor, fann jag här ock en pöl af frisk blod: Ett par ryska tourister hade nemligen några timmar förut här hittat en bom och genom oförsigtighet afbrutit brandröret, så att bomben exploderade och på stället dödade den ene, som fick magen upp sliten, under det den andra förlorat Man påstod, ehuru troligen öfverdr dehna var den hundrade olyckshände dylik art efter belägringen. Kronan hua tit uppsamla alla rundkulor, men man förutsatte att bomberna alla kreverat. Då jag hunnit upp till kullens spets, fann jag min gamle grefve med sin unga ledsagurinna 1 stor förlägenhet, emeduar hyrdroska gått sönder i groparne. He: tacksamhet antogs anbudet af min kulcsch för återfärden. Jag tillbragte hela den föliande daocven