HLALR, GILL LILI JIICU. JGLLIUCL AUULUT Lage TI TUI. .yuxen karl i sitt gap och släpa honom in bland bör Korporalen hade tagit en dubbelbössa med sig, och hans följeslagare voro beväpnade med lansar. KI. 5 på eft. midd. återkom han mycket blek och förfärad. En af hans folk; hvilken huggit grenar i närheten at det träd vid hvilket oxen bands, hade plötsligt försvun! rät. Öfvertygad om, att det var en ny bedrif af menniskoätaren,, skyndade jag till stället med två infödingar och fann mitt folk instängdt i denfskjutkoja de hade uppfört midt emot trädet, vid hvilket oxen stod bunden. De vord älla mycket uppskrämda och påstodo, att tigerri lurade på dem i närheten. Jag hörde sjelf hjori tarne utstöta det egna skrän, hvarigenom de till? Känmnagifva sin fruktan, när deras farligaste fiende närmar sig: Solen hade redan gått ned, och det blefsför-hvarje ögonblick allt mörkare. Jag talade med afsigt mycket högt och gjorde så myc: ket buller som möjligt, och: det Tyckades mig också att föra mitt folk helbregda tillbaka till vårt nattläger, der genast de största försigtighets? mått ovidtogos och skiltvakter utsattes, hvilka ofta-aflöstes: På en stol framför min säng hadå jag mina dubbelbössor, och min lodbössa hängi de vid min hufvudgärd. Apornas skrän från! kanten af skogen ett par steg från vårt lägen höll oss vakna största delen af natten: Vid dag ingen bröt jag upp med mitt folkoch bej af mig strax tilvträdet, der oxe var bunden. : Eri värdshusvärd från: byn visade oss ginaste vägen .; Vichade ye be tillryggalagt ett par hundra steg.; förr än ett förfärligt rytande förmådde oss at stanna: — 4 Whu hai! der är han! mumlade der stackars: värdshusvärden. Der är vår gement samma herre! Och haw visade den största lust! attspringa sin färde. Stanna, sadejag tillho-l nom, flyr du, är dwförlorad.: Gå bakom oss!4-—; Frånsbranten af en kli r sågo vi oxen ligga! utsträckt på marken, ul utseendet död. et! var emellertidvännu icke fullt dager, och det var! ej möjligt att urskilja oxens konturer, utan blott hans hvita färg. Plötsligen syntes Hans svansi röra sig och Narso, en af infödingarna, tecknade genom att härma denna rörelse med ett af sina finger, att jag ieke misstagit mig: I samma gonblick ilade likasom en elektrisk gnista ge-j nom oss; ty vi sågo nuallesamman tigern ligga nedhukad öfver oxen och hålla honom i sinal väldiga ramar. Det fatins icke en enda buske! mellan oss och den blodiga gruppen; blott ett tjog alnar derifrån och åt oss till stod ett träd. hvars lägsta grenar dock befunno sig mer änf trettio fot från marken. Tigern var helt och hållet upptagen af sitt byte, och det lyckades mig derföre att smyga mig bakom detta träd. hvarest jag genast tog sigte.: Men båda djurer vände svansarna mot mig, och jag måste derföre förhålla mig still:, till dess: tigern blottade sig. Efter några minuters ängslig väntan gjorde oxen en krampaktig rörelse och spjernade till mot sin glupska fiende. Tigern slöt honom fastare till sig, och irdet han krökte ryggen som en katt. skymtade jag en fläck af hans hvita buk. På detta ställe da jag genast i hopp om att träffa honom i hjertat. Om man besinnar, att jag blott hade en liten fläck till mål för mitt skott och utsigt till en premie å 1000 guineer; skall: ma lättinse, hvilken omsorg jag använder på denna operation. Skottet brann af och till min stora öfverraskning hoppade tigern med ett ursinnigt rytande några fot upp från marken, och då hancåter föll ned, Fullade han några hvarf omkring mot det ställe, der jag stod; derpåreste han sig och lunkade af ät berget till, helt nära förbi mig. Jag tillstår,. att i detta ögonblick mitt hjerta bultade något fortare än varigt; nicn när han påsserade förbi mig, sköt jag den andra kulan genom hjertat på honom: Han ytterligare ett par, tre skutt, hvardera på toff til! femton fot, och stötte derpå med hufvudet mot en klippa. Som han ännu rörde svansen; krossade jag länden-på honom med kulan ur min karbin, hvarpå han sträckte benen från sig och var död: Hvar är nu tigrinnan? frågade jag den skälfvande värdshusvärden. Han visste det icke; men redan samma natt fingo vi vetadet. Straxtföre midnatt störtade korpralen in i mitt tält och väckte mig med underrättelsen, att en bland våra soldater försvunnit. Vi voro i största hast på benen och sökte öfverallt med facklor, men föräfves, Klockan 3 på morgonen, då jag alldees utmattad kastat mig på min säng, hörde jag plötsligt midt ibland apornas skrän ett besynnerligt, ohyggligt läte. En skildtvakt, som jag åtsporde derom, svarade: Det är ingenting annat än aporna. Men lötet upprepades och mitt öra uppfattade tydligt ett qvärdt rytande och ett knakande, likasom af ben, som krossas. Det var ännu alldeles. mörkt, och hvartill. gagnade det att sätta sitt lif på spel föratt frälsa en död? Jag väntade derföre tilldess det blef dager. Vi funno hu utan svårighet spåret af liket. som blifvit släpadt utåt marken, och kommo till ett ställe, öfver hvilket ett par korpar slogo sina kretsar. Här låg det olycklige soldaten, till hälften uppäten. Sedan han blifvit begrafd, rådslogo vi, huru: vi bäst skulle komma åt t:grinnan, och resultatet blef; att en svart oxe bands vid ett träd i närheten af en damm der hon brukade släcka sin törst. Klockan 3 på eftermiddagen intogo Vi vår plats i vår mechaun eller skottBydda, hvilken var bygd af grenar och löf och aNbragt uppe i ett träd tolffotfrån marken. Här vVörö vi dock ingålunda säkra, ty man har ofta sett en sårad i ett enda språng hemta ned en man från dubbelt så stor höjd. Vår värdshusvärd kastade också förfärade blickar åt det håll, KHvarifrän tigrinnan borde komma. Efter en-halftimmes väntan sågo vi henne närma sig. Jag hade svårt att förstå, huru ett så litet djur. fj större än en panter, kunnat jga en af mina bästa karlar. Vid tanken härpå kom mitt blod i jäsning, och om jag haft pp Märk för mi och en god häst under mig, skulle jag blott me h lans i handen ha anfallit henne; till dengrad Katade jag denna lilla furie med de lömska kattaktiga rörelserna. Midt framför oss var den hålväg, genom hvilken hon på natten släpat bort Min stackars jägare; der steg hon ned och fäste sina blixtrande ögon på den buske, bakom hvilken hon hade lemnat liket efter sig. Oafbrutet smygande framåt med buken mot jorden, kom hon bakom ett tjockt träd omkring 60 alnar ifrån 083. Snart stack hon fram hufvudet bakom trädstammen, och jag såg först hennes ena ög och derpå det andra, Tigrinnans och mina blickar möttes, och vi stirräde ofrånvändt på hvarandra i mer än-20 minuter. Hvad ville jag ha gifvita Horn nere på marken mi tför elle med en god anläggning för min bössa! Jag skulle då ofelbart ha it benbe en kula clan båda ögonen; men solen sken på bösspipan, och att röra om också blott ett finger, hade varit att ögonblickligen gå miste om mitt skott. Till hö er om mig satt min. äldsta tjenare — han unde se tigr nnans hufvud och röst; till. venster satt min yngsta tjenare — han kunde se hennes länd och svans. Hvad värdshusvärden angår, så förmådde Han ej uthärda anblicken af det förskräckliga djuret; ntan hade : dolt I hufvudet mellan sina knän och höll. båda händerna för ögonen. Slutligen blef dock denna ställning outhärdlig för honom, och han lät sin högra hand sjunka. Denna rörelse var tillräcklig. Tigrinnan lomade nu af. ned i hålvägen och kom upp på andra sidan. Jåg insåg att hon var nära att undgå mig, och mellan två buskar skickade jag henne en kula genom buken. Hon röster Pat