z vv ta soeka att gifva en tydlig reaktion... Hvad lithium beträffar, hafva Kirehhoff och Bunsen gjort den oväntade upptäckten, att denna kropp, som man förut trott finnas endast hos några få mineralier, Jär en af de mest utbredda i naturen. -Askanaf träd, som växt på granitgrund, tobak, .vinbär och jordfrukter innehöllo lithium. Spår deraf förekommo äfven i.-djurens mjölk samt i menniskans blod och AN För att ytterligare antyda hvad man af den nya undersökningsmetoden för framtiden har att vänta, må nämnas, att Kirchhoff: och Bunsen med, densamma redan upptäckt en ny kropp, tillhörande alkaliernas. grupp. Denna kropp, som af Bunsen blifvit benämnd ccesium, har af honom redan blifvit framställd i kemiska föreningar. Hvad som slutligen mer än något annat torde förläna denna undersökningsmetod ett särskildt intresse är den omständigheten, att det ämne, som. skall undersökas, kan. vara på hvilket afstånd som helst från det ställe, der spektralanalysen verkställes. Då metoden blifvit mer utTbildad; hoppas Bunsen -derföre att kemiskt kunna: undersöka solens och fixstjernornas atmosferer. Att ljuset fortplantas genom ett öfver hela universum utbredt ämne, benämndt ether, är genom så många bevis ådagalagdt, att om detta ämnes tillvaro något tvifvel ej mer kan återstå. För flera år sedan :visade Fizeauv, att den ether. som befihner sig i vatten, är så beroende ai vattnets partiklar, att ljusets fortplantningshastighet uti detsamma förökas, om vattnets partiklar röra sig i sanima riktning som ljusstrålen år, men förminskas, Om vattnets rörelse sker ät motsatt håll. Den atmösferiska luftens rörelse hade deremot icke något märkbart inflytande på ljusets fortplantningshastighet, hvilken motsägelse dock med lätthet kan förklaras af luftens ringa täthet. Under de sista åren har Fizeat undersökt, om den Hastighet, hvarmed ljuset fortplantas genom fasta kroppar, förändras; då dessa försättas i rörelse, och -dervid funnit sina förra undersökningar, rörande vattnet, till alla delar bekräftade. Det är emellertid icke detta slutresultat, som företrädesvis fäster uppmärksamheten vid Fizeaus arbete. Hela hans undersökning är utförd med en sådan skarpsinnighet öch experimentel skicklighet, att den intager en framstående plats bland dem, som under det sista året blifvit bekantgjorda. Gången af Fizeaus bevisning är i korthet följande: Om en rätlinigt polariserad ljusstråle under sned vinkel faller emot en glasskifva, så är den genomgångna strålen polariserad i ett plan, som med det förra polarisationsplanet gör en större eller mindre vinkel. Storleken af denna Ppolarisationsplanets vridningsvinkel är beroende af ljusstrålens infallsvinkel, det ursprungliga polärisationsplanets läge i afseende på brytningsplanet samt af glasets brytningsförmåga, hvilken senare direkt sammanhänger med ljusets fortplåntningshastighet i samma: glas. Under föröfrigt lika förhållanden är således polarisationsplanets vridning direkt beroende at ljusets fortplantningshastighet i glaset... Om nu fasta rop par uti ifrågavarande hänseende förhålla sig såsom de flytande, det är, om ljusets-fortplantningshastighet förändras derigenom att kroppen försättes uti en hastig rörelse, så måste polarisationsplanets vridningsvinkel blifva större eller mindre, allt efter som , glaset vid ljusets gång genom detsamma är i Nhvila eller i hastig rörelse. Men skall inflytandet af glasets rörelse på detta sätt blifva märkbart, så måste denna rörelse vara så hastig, att den på sätt och vis är jemförlig med Tusets. Då det är nästan omöjligt att åstadkomma en sådan hastighet genom artificiella medel, förfor Fizeau dervid på följande sätt: år jord rörer sig omkring solen med en hastighet, som till följd af jordbanans elliptiska form är något olika på olika tider af året, men som i medeltal kän upptas till 2,8 svenska mil i sekuhden. Då alla föremål på jordytan fullkomligt lika deltaga i denna rörelse och således bibehålla samma relativa afstånd till hvarandra, så kunna vi deraf icke omedelbart förmärka det ringaste. Till följd af jordbanans lutning mot eqvatorn och jordens rullning omkring dess axel förändrar denna rörelse i hvarje ögonblick riktning i förhållande till en på jordytan uppdragen linie. Vid solstandstiderna kl. 12 på Nöt sker denna rörelse från öster till vester. Vid dessa tider hafva således föremålen RR jordytan i den nämnda nktningen en hastiget, som uppger till nära 3 mil i sekunden. Om nu glas förhåller sig uti ifrågavarande hänseende såsom vatten; så måste fortplantningshastigheten i glas hos en ljusstråle, som kommer från öster vara större än om den kommer från vester. Såsom ofvanföre blifvit nämndt, förorsakar den förändrade fortplantningshastigheten en förändring i polarisationsplanets läge, och denna bör derföre, ehuru ringa, under gynsamma förhållanden kunna observeras. — Fizeau har nu med en apparat, för hvars detaljer tiden icke tillåter att inna någon närmare redogörelse; verkligen lyckats ådagalägga, att en ljusstråle, hvilken vid ofvannämnde tider kommer från öster, vid genomgången af glas visar en större fortplantningshastighet än en ljusstråle, som kommer från motsatt håll. Med andra ord, Fizeaus experimenter bevisa på ett ojäfaktigt sätt, att ljusstrålar, kommande från olika väderstreck, vid genomgången af ett stycke glas visa optiska egenskaper, Traälka endast kunna förklaras genom antagandet att jorden rörer sig omkring solen: Den atmosfer, som ompgifver jorden, består, såsom bekant är, af flera gasarter, hvilka äro mekaniskt blandade med hvarandra. Torr atmosferisk luft innehåller nära 21 procent syre och omkring 79 procent qväfve efter volum räknadt jemte en obetydlig qvantitet kolsyra ochå ammoniak samt några andra gaser, af hvilka spår deruti påträffas. Den atmosferiska luften har under olika årstider och på skilda ställen I nästan lika sammansättning ; det enda, som derj uti i någon högre grad varierar, är dess vattenhalt. Man kan således af de obetydliga föränI dringarne i den qvantitativa sammansättningen af atmosferens gasarter svårligen förklara den olika inverkan, som densamma i sanitärt hänseende utöfvar på menniskan och djuren. Men det är tydligt, att, den atmosferiska luften utom nämnde gasarter äfven måste genom sin ständiga beröring med den fasta och flytande jordytan, samt med de djur och växter, som der förefinnas; ihnehålla åtskilliga fästa ämnen i uppslammadt tillstånd. Att förhållandet är sådant, har väl alltid varit antaget och undersökningar deröfver hafva äfven tillförene vid flera olika tillfällen blifvit anställda. Under sista året har frågan härom vaknat till nytt lif. Den franske fysikern Pasteur har under förlidet år utfört en mängd undersökningar i detta hänseende, af hvilka de förnämsta resultaterna här må meddelas: Pasteur uppsamlade de fasta ämnen, som fimnas i luften på det-sätt, att han inlade bomullskrut i ett, i båda ändar öppet, glasrör och medelst en aspirator sög en viss qvantitet luft genom, hvarvid luften vid silningen genom mullskrutet deri qvarlemnade sina fasta ämBomullskrutet upplöstes dörpå I en blandg af alkohol och eter, och de gvarblifvande ämnena betraktades under ri i att den atmosferi vt imnen, hvilkas form och