FSLOCKHOLVM der 6 fäpril Den Cavourska politiken. De stora tilldragelserna i Italien och de händelser, som dermed stå i sammanhang, ligga oss ännu. alltför nära, att det skulle vara möjligt att opartiskt och fullständigt bedöma den djerfve och snillrike statsman, som utgjort själen, det ordnande förståndet uti-det italienska :befrielseverket och som med säkra steg, oförsagdt men med en lugn och klok beräkning, fortgår mot det stora mål han för sig utstakat: organiserandet af en fri, enig och mäktig italiensk nation. Så mycket kan man dock med temlig säkerhet skönja, att Cavour är ett nytt tidehvarfs man, att med honom en princip, som är lika motsatt den gamla Metternichska kabi.nettspolitiken som den nynapoleonska macchiavellismen, kommit till styret i ett land, som synes kalladt att för den närmaste framtiden ge mäktiga impulser åt det euroa samfundslifvet i allmänhet. Den förlaring, som Cavour nyligen afgifvit inför -italienska parlamentet rörande nödvändigheten att ega: Rom till det italienska rikets hufvhustad. har gifvit Times anledning att ien artikel karakterisera hans politik och dess förhållande till stat och kyrka. Vi anse oss böra i sin helhet meddela denna träffande karakteristik: Det ligger i Vietor Emanuels och grefve Cavours åtgärder en tillförsigt, som iyttersta grad uppretat deras fiender. Det sätt, hvaruppå. en liten stat, helt nyligen existerande på gunst och nåd emellan två mäktiga kejsareriken, har trotsat eller öfverlistat :dem båda — begagnande Frankrike till att tillintetgöra Österrikes öfvermaktoch derpå lärande italienska folket att kringgå Frankrikes föreskrifter — allt detta har uppdrifvit de gamla statsmännens harm ända till kokpunkten. Likasom när inom det enskilda lifvet en person tar lofven af sina smedtäflare, vare sig på den juridiska, medicinska eller affärsbanan eller ock i popularitet, hans besegrade rivaler så länge som möjligt envisas att frånkänna honom hvarje slags talang och påstå hans framgångar ej härröra af annat än oblyghet och framfusighet, så ha ock nu hela Europas legiti-mister och kyrkmän, Wiens magnater, de smärre hofvens stela kretsar, den fromma oppositionen i Paris och hela verldens prester kommit öfverens om att gretve Cavour vunnit spelet medelst en slags förhärdad djerfhet, hvilken öfverrumplat både hans fiender och hans beskyddare. Hvad dessa klandrare emellertid icke vilja erkänna är, att just denna djerfhet är ett profpå snille. Grefve Cavour har sett huru i verlden en makt småningom uppkommit, starkare än kejsare, deras dynastier och deras allianser, starkare än det slugaste presterskaps inverkande på den Okunnigaste folkmassa, starkare än hvarje stormig representantförsamling, hvarje oroJigt samhälle, hvarje ärelysten soldathop. Och denna makt är verldens offentliga medvetande, hos hvilket den piemontesiske ministern väl visste sig finna skydd, då han trotsade Österrikes tyramni och tillbakavisade Frankrikes anspråk. Lik romanernas hjeltinnor, som, väpnade med en talisman, å oskadda förbi lejon, jättar och spöken, fortgår Italien på sin bana, starkt i och med :stödet af kärnan i alla nationer, förvissadt att blixtrandet af utländska bajonetter, ropen från otaliga prester, skrämskotten från en legion af fiendtliga diplomater skola alla försvinna vid dess annalkande, samt att det skall bli i stånd att vinna den skatt, som försvaras af alla: dessa förfärliga men maktlösa syner, : En vanlig statsman skulle ha ansett försigtigast för italienska a att för ögonblicket iakttaga tystnad. En diskussion af hittills okänd häftighet har nyss slutat inom den franska representationen. Kejsaren har blifvit framstäld för verlden såsom i strid icke blott med den allmänna rösträttens representanter, utan ock med den centraliserade styrelsens egna embetsmän. Man kan säga att såväl folkets opinion som den politiska verldens omdöme blifvit satt å prof genom omröstningarne i lagstiftande ren och senaten, samt att Frankrile är långt ifrån att vara enhälligt för sin I undsförvandt af år:1859. Deremot har påfvedömets sak blifvit försvarad med en styrka, som gifvit Vatikanen mycken tröst och fterupplifvat förhoppningar, hvilka nästen hade försvunnit, . Den af prins NapoTeon uttalade dom hade ingjutit en iskyla i de kyrkligas hjertan, men som hr ellers lågande vältalighet och hans vänner lyckades upptina och utbyta emot utsigtet till befrielse och till och med hämnd. Kejsaren har lyssnat till rörelsen med sitt vanliga lugn, men ger sig ej min afatt föräkta densamma. De liberala imperialisterna, som önska se den af prins Napoleon förordade politik slutligen omfattad, äro likväl böjda för att tillråda försigtighet och uppskol. Men grefve Cavour, numera chef för ett italienskt kabinett, försmår att temporisera. Han tillkännager dristigt inför ett italienskt parlament hvilka afsigter konungen af Italien hyser med afseende på den vördnadsvärda stad, som ännu af påfven Acehras på hans vanliga sätt och har en fransk armå till garnison. I deputerade kammaren framställde herr Audinot, efter att hafva uttryckt sin mening att den påfliga styrelsen vore oförenlig med landets frihet och oberoende, en fråga huruvida några underhandlingar vore å bane i ändamål att) göra ett slut på den främmande interventionen i Rom: Grefve Cavours svar är enkelt TE mn fa a a ÖT:s han om vått nå