republikens president till denna våldsamma ytterlighet tvärtemot lagstiftande för amlingens afsigt; men se bara huru Gud kommer de af sina passioner förblindade menniskornas anslag på skam! Man trodde sig återställa påfvedömets verldsliga makt, och man j: hade för alltid tillintetgjort densamma, ty från den dag Pius IX intågade uti Rom i kraft-af utländska bajonetter hade han upphört att vara suverän. Den verldsliga suveräniteten fanns cj längre till annat än till namnet; den hade blifvit begrafven i vecken af vår segerrika fana. Löftena om reformer glömdes alltid så snart faran var öfverstånden. Härigenom uppretade. påfliga regeringen befolkningarne; österrikiska garnisoner blefvo en nödvändigbet i en del af Kyrkostaten, och regeringen Ag sig sålunda ansvarig för det hat, som. essa framkallade. Och tron I väl, att den nationella förtrytelse, som väcktes emot Aneonas besättande, icke är fullt ut lika liflig emot Roms? Den allmänna rösträttens krigare, representanterna för ett land, som så högljudt förkunnar den frihet, som det påstår sig tillgodonjuta, hafva jemte en enväldig monarkis soldater utfört ett uppdrag, hvilket hade till oundviklig följd att ännu ytterligare vidga det svalg, som redan var betästadt emellan påfvedömet-och folket. Denna ställning försatte Frankrike i nya förlägenheter, då 1859 års händelser inträffade. Italien återfordrade sitt oberoende, och Victor Emanuel omfattade i samma företag återupprättandet af olycklige och hjeltemodige fäders minne och sitt fäderneslands pånyttfödelse. Man har talat om hans sjelfförsakelse, och dettauttryck har mötts af förvåning och ogillande. Det syhes mig emellertid riktigt beteckna denne a konungs ställning, han som på en tid, å allt omkring honom var osäkerhet och fara, djerft satte det förflutna på spel för ått eröfra framtiden, blottställande sig för htt få dö likasom fadern i Jandsflykt och på halmmadrass i ett kloster eller att beraktas som en äfventyrare, hvilken lyckan hekat sin gunst. Piemonts konung helgade Bitt svärd åt den enhetsid, som redan -då fanns till och som nu firar sin triumf: Öch Frankrike, kunde det väl förblifva likgiltigt för en 8å stor rörelse? Kunde det väl innesluta sig inom. en klenmodig neutralitet? Så tänkte ej dess regering, och jag för min del hembär henne min högakthing för detta. Statens chef rådfrågade sitt samvete, rättvisan, nationalintresset, och la-1: de sin hand i Vietor Emanuels. Och jagj vill tillägga till svar på ett tal, som jag här med bedröfvelse åhört, att jag blifvit höge-Å ligen förvånad att finna uppgivet såsom ett I skäl till detta storsinta beslut någonting, hvars namn aldrig hade bort uttalas inom denna församling (Många bifallstecken.) Det var en skymf emot suveränen, emot sunda förnuftet och emot Frankrikes heder (Nya bifallsrop.) ; I den högtidliga stund då nationen drog sitt svärd ur slidan, en stund då allt var försänkt i ovisshet, yttrade vi, att ljudet at våra soldaters steg skulle. på Italiens jord skaka tyranniets alla troner. Och jag påminner mig, att presidenten i statsrådet bibehöll tystnaden. vid den till honom framställda frågan: Hvad: tänker ni göra, om kardinalernas tron störtas?? Denna tystnad var en af politiken föreskrifven handling al försigtighet; men på samma gång en hyllning, hemburen åt denna eviga princip, som gör att Frankrike offrar sitt blod, sitt. förStånd, sin styrka, sin hängifvenhet i frihetens tjenst, icke 1 träldomens. TR TA VAR PR Våra soldaters lysande segrar drifva östertikarne tillbaka ända till Adige; vi besätte Florens och fienden, fruktlande att se sina kommunikationer eafskurna. utrymmer Bologna. Hvad händer då? Den regering som påfven förordnat i Bologna, far sin väg i österrikiska trossvagnar. . Nu vill jag fråga den verldsliga myndighetens försvarare, hvåd är det väl för en regering, som ej håller sig uppe annat än genom utländningar, och som rymmer då dessa draga sig tillbaka? Talen ej här om den gudomliga rätten; det är en lära, som ej kan försvaras inom denna församling. Huru! Folken tillhöra ju er! De äro ju evigt omyndiga! Och I fly med deras förtryckare i farans stund! Och hvad som egde rum i Bologna, detsamma skulle äfven ha egt rumiRom. Hvilken ställning för våra soldater! Italien sjuder af harm; Frankrike leder det till segern; och denna hänförelse undertryckes i den eviga staden just af dem, hvilka framkallat densamma. Är väl detta en riktig och hedrande politik? Kan väl ett dylikt tillstånd förlängas? Kan väl Frankrike tvinga de tappraste bland sina barn att lägga handen på de italienares mun, som vilja ropa: Lefve kejsaren, lefve Frankrike? Hvad konfederationssystemet angår, sål skulle det ha bibehållit det österrikiska inflytandet medelst återställandet af de furstar, som voro ,undergifna Österrikes vilja. Och samma system försatte påfven inom en region så. ren och upphöjd, att hedersbevisningen innebar en abdikation. Hvad verkställigheten af Zärieckertraktaten angår, har man måhända ej nog erinrat. sig att Österrikes unge kejsare erkänt mnödvändigheten af att vidtaga genomgripande reformer i Venetien. Under ett samtal med prins Napoleon, hade han ordagranntyttrat: sJag vill att Venetien skall i mina händer vara alldeles såsom storhertigdömet Luxemburg i Konungens af Holland.4 Men känner huru detta löfte har blifvit uppfyldt. I Rom understödde Frankrike en regering som det ogillade: Jag vet att det efter Villafrancatraktaten sökte draga sina trupper tillbaka; och att det inbjöd romerska hofvetatt förskaffa sig en arme, som kunde ersätta den franska. Garibaldis företa föranledde en förMENN