sluta om sma öden. En af dessa män, Jules Favre, höll dervid ett tal, högt lofordadt af alla partier med undantag af det rent klerikala. Han betraktar deruti frågan ur alla dess synt punkter och visar med en obeveklig logik bas ön 08 ve af den i amendementet föreslagna åtgärd. Att i en kammare, bland hvars 260 ledamöter 200 märer sitta, amendementet ej lyckades erhålla flera röster än de fem .motionärernas, visar blott att regeringen i detta fall likasom i alla öfriga ej ville låta sig af kammaren föreskrifvas sin politik. Såsom en anmärkningsvärd omständighet må emellertid nämnas, att bland den mängd af lyckönskande, som trängde sig kring hr Favre efter talets slut, äfven sågs stalsrådets president hr Baroche, som tackade talaren för hans ,förträffliga anförande. Vi meddela här talet med några mindre förkortningar : Jag tror mig vara ef organ för den enhälliga opinionen inom denna kammare och inom hela landet, då jag påstår, att man måste i ett slut på de frågor, som vårt italienska krig lemnat oafgjorda och särskilt s den som rör vår. intervention i Rom. En status quo, som uppskjuter lösningen, är numera omöjlig, och det är för att komma derutur, som vi framställt vårt amendement. För en sådan åtgärd tala såväl Frankrikes grundsatser som politikens fordringar, statens intresse. och, jag vågar tillägga, äfven den heliga stolens värdighet. Jag vill försöka bevisa, att det är med orätt, som man beskyller en sådan lösning för att kränka påfvens verldsliga myndighet, än mindre den katolska religionens lagliga inflytande. Enligt min tanke bör denna sänning blifva fullt klar genom diskussionen, hvilken hittills varit inhöljd i ett måhända icke omedvetet dunkel, och. det är för att skingra detta. dunkel, som jag nu vill närmare redogöra för mitt amendement. Man har mycket talat om den djupa rörelse, som denna fråga inom landet åstadkommit. Regaringen r sagt, att denna rörelse vore FÖRE FOO OF NIA MINIBAR RINGER TUSAN TEMA OEI TPERRTTT POM NSI onstgjord och ej annat än en partimanövr. Båda dessa meningar äro öfverdrifna. Agitationen synes mig icke vara af en sådan natur, att den kan leda till ett allvarsamt motstånd, och jag är böjd för att tro, att bland kyrkans mest oförskräckta kämar finnas. några af så färskt datum, att man je förmoda deras tro vara till en viss grad väekt och lifvad af politiska passioner. Då pep mig på detta sätt, ärjag långtifrån att vilja hänsyfta på någon af mina kolleger. Men det må tillåtas mig att nämna huru utom kammaren denna sak funnit oväntade försvarare, under hvilkas nu pådragna korsfararemantel man lätt kunnat igenkänna den fordna Valtaireska rustningen. Enfråga sådan som denna kan omöjligt agiteras utan att oroa många. ärliga samveten, hvilka, oriktigt enligt min tanke, anse påfvens myndighet oskiljaktig från hans verldsliga makt. Att förakta dessa symptomer vore orättvist och oklokt, så mycket mer sompåfven,; hvars makt här är i fråga, synes ha blif vit föremål för en kontrovers, föga värdig berörde makts höga ursprung. Påfvedömet försvarar sig — och häruti ligger dess förnämsta styrka — genom sjelfva sin svaghet; och om man ville blånd historiens alla gestalter uppsöka de mest dramatiska ochÅ gripande, skulle man svårligen finna någon, omgifven af. så många sympalier, så mycket intresse som Pius Vil:s. Hvem kån väl ha förgätit 1847 års händelser? Hvem kan väl ha glömt huru efter Gregorius XVI:s obevekliv a styrelse, dåså många olyckliga skickades till schavotten, på ga lererna, i landsflykt, Pius IX uppträdde, enkel, kärleksrik, med de renaste seder, Piu: VII, som från höjden af vatikanen hade tillidet förvånade och hänryekta It lien ut talat ett frihetens ord. Men illusionen var tyvärr af Kort-varaktighet: Roms beherrskare hade gifvit löften, som det var honom omöjligt att uppfylle. Talaren skildrar häruppå den konflikt; hvaruti året 1848 försatte påfven. Han hade välsignat befrielsehärens fanor, bestämda att föras emot Österrike; men innan kori oroades hans samvete häraf, han gaf tru ep order att återvända genom ett märkigt cirkulär, hvaruti det heter: Man har begärt, att vi skulle förklara krig mot Österrike. Vi protestera häremot, såsom varande i rak strid med vår öfvertygelse, enär vi, oaktadt vår ovärdighet, representera Honom, som är fridens och kärlekens beskyddare, och vi med samma REN kärlek omfatta alla länder, alla folk, alla nationer. Dessa ord, fortfar hr Jules Favre, är jag långt ifrån att klandra. Denna gång var det påfven, som erinrade sig sin höge mission, lät svärdet falla ur sin hand. Men svärdet, det är just hufvudvilkoret för hans verldsliga myndighet. Det var suveränen, som här abdikerade, oeh sålunda ådaga-1 lades tydligen den djupa oförenligheten ) emellan det verldsliga och det andliga: väldet. ; När Carl Albert blef slagen vid Novara, i. hvad gjorde då Frankrike? Det skickade till Rom en arm, som der med vapen-: makt återställde påfvens verldsliga välde.l Frankrike, sade jag, men jag vill genasti. visa huru härmed förhöll sig. Offentliga handlingar ådagalägga att nationalförsamlingen, som då innehade folkets suveränitet, var så långt ifrån att vilja återställa j åfvens , verldsliga makt, att den deremot ylle någonting helt annat. Den 30 Mars 1849 begärde ministerrådets president lagstiltande församlingens bemyndigande för verkställande makten atti. besätta någon punkt på halfönför att skydda! Piemont, och den 16 April föreslog han; afsändandet af en armåkär. Såsom motiv i: anfördes. Österrikes hotande välde. Inom ij FRAS FETT PE