yill mal oOuUluSsSttvdac BURK qvalnaua ciel uppväxande slägtet inom dogmatikens strängt slutna skrankor, och dnser sig för sådant ändamål ej böra afskeda tvenne så bepröfvade bundsförvandter som katekesformen och utanlexan. Vi äro långtifrån att vilja förneka nödvändigheten för en kyrka af bekänmnelseskrifter. Hvad vi bestrida är ingenting. annat än att man åt späda barn vid deras första undervisning vill i -stället. för .en kort sammanfattning af den kristna lärans grundsanningar, gifva ens utförlig dogmatisk handbok, hvilken man, troligen. i anseende till dess svårfattlighet för förståndet; ifrigt bemödar sig om att portionsvis praktisera in i minnet. Då experimentet lyckats, yttrar man sjelfbelåtet om det sålunda-dresserade barnet: Det är säkert i sina stycken; -det-kan sin kristendom!? Det är denna slags undervisningsmetod, som rikets ständer velat till en viss grad modifiera; det -är denna metod, som våra domkapitel synas vilja med det mest brinnande nit och de klyftigaste argumenter försvara. Bland: de :argumenter, som från högkyrklighetens. sida anförts emot reformen, äro. de, som återfinnas i Kalmar domkapitels nyligen afgifna utlåtande i ämnet, så märkliga och betecknande, att vi anse öss deråt böra egna en särskild uppmärksamhet. Efter en redogörelse för innehållet af ständernas. beslut, anmärker domkapitlet till en början, att stadgandet derom, att Luthers lilla katekes bör utgöra grunden för kri-j stendomsundervisningen, synes mindre nödigt, enär någon förän ing häruti ännu af ingen blifvit ifrågasatt. Vi ha äfven för vår del, ehuru på helt andra skäl, fännit berörde stadgande mindre lämpligt; men hvad. domkapitlets här gjorda anmärkning angår, så torde det vara: klart, att under förutsättning af satsens riktighet, ett uttalande deraf varit på sin plats, enär den så kallade långkatekesen vid ifrågavarande undersökning i sjelfva verket inkräktat så stort utrymme, att icke blott den lutherska utan ock, hvad värre är, den bibliska grunden ofta: lemnats: ur sigte. Rörande föreskriften om den lutherska katekesens utan: läsning yttrar domkapitlet, satt. i afseende på undervisningen i detta läroämne frågan om huru en sådan skall meddelas väl egentligentorde: tillhöra den kateketiska vetenskapen att anvisa. I ett ämne af så makt påliggande natur som det ifrågavarande anse vi dock i motsats med domkapitlet, att statsmakterna böra ingripa, sedan det visat sig att den kateketiska praxis kommit in på en så betänklig afväg; helst de anvisningar, som den kateketiska vetenskaen kan ha att härvid anvisa, kunna upphittas och iakttagas på de mest olika sätt. Hvad utanläsningen vidkommer, så anser domkapitlet den icke vara ovilkorligen nödvändig i andra fall än då innehållet är med formen. 8å införlifvadt, att det såsom bestämd Kunskap icke kan vara till utan i och med denna form. Sålunda måste t. ex. tio Guds bud, den apostöliska tron, bönen Fader vår 0. 8. v., om öfversättningen är riktig, med samma ord uttalas af nybegynnaren och af den lärde, af enfalden och af snillet;. En omskrifning i andra ord vore här ieke på sin plats. Då minnet således icke af andra själsgåfvor kan frikallas från att med saken bibehålla äfven de gifna ut trycken, så blir utanläsningen i detta fall en nödvändig följd af läroämnets egen natur. Detta gäller dock strängt taget endast om de anförda delarne af-läroboken samt hvad i öfrigt är omedelbart hemtadt ur den heliga skrit; men det. gäller visserligen icke isamma mån om Luthers egna för-å klaringar och ännu mindre om andra för: fattares försök att för den allmänna undervisningen utveckla bibelns dogmatiska innehåll. Att med förbiseende af denna skilnad föreskrifva, att Luthers lilla katekes i sin helhet ovilkorligen. bör Jäsas utantill. vore således att sträcka utanläsning och minneskunskap vida längre än läroämnets beskaffenhet fordrar. Riktigheten af de salser, som i de här anförda premisser uttalats, lärer svärligen kunna bestridas. Vi instämma fill alla delar deruti och skulle blott ha önskat. att dessa så behjertansvärda och sunda åsigter vidhållits ända till slutet af betänkandet. Hvad åter den emot ständernas beslut rikade konklusionen rörande lillkatekesens utanäsning angår, så innebär berörde föreskrift lels en slags eftergift åt det så djupt inrojade och svårt utrotade utanläsningsväsendet, lels ock ett behörigt åfseende på det i sjelfva barnanaturen liggande förhållande, att då man sätter en bok i barnets egen hand med fordran att det skall lära sig densamma, sådant i sjelfva verket är alldees detsamma som att ålägga utanläsning. Domkapitlet finner emellertid utanläsninsen, så snart man öfverskrider den nyss ngifna gränsen, hafya 4sin anledning och sitt försvar, icke i kunskapens och läroämrets natur, utan ilärjungens fattningsgåfva och bildningsgrad, och frågan blir då, huru ridt den af dessa rent pedagogiska skäl bör ordrasseller medgifvast — en fråga, som vå å pillet på psykologiska grunder jasände besvaras. Då barnet således afnaurliga. skäl: helst begagnar bokens eller fens ord, så böjer det sig icke un: atifran pålagdt tvång, utan det begagnar en inre rällighet att oförändradt itergilva hyad det mottagit, så länge det ör densak, som är i fråga, ännu icke ur andra uttryckt, — Men i vår tanke je visar ju saknaden af det här påpekade kor olämpligheten af att åt barnet öfveremna dogmatiska definitioner i samma skick ch form som de utgått ur teologernas hbjeror. Hvad lärjungen ej med egna och minre prydliga ord förmår återgifva, det är ch förblifver för honom en död, osmält Domkapitlet erkänner sjelf längre fram t da olalla vara en Arimlighat sis ost: Jå ör LA mt funna en vg