ret disponeras. Z Då revisorerna ansett sig i förevarande ämne endast böra antyda det sätt, på hvilket revisorerna trott sig finna att de öfvera RR olägenheterna i afseende på ståtsverkets kassaförvaltning skulle kunna. tillintetgöras, ha revisorerna hemställt att rikets ständer måtte hos K. M:t i underdånighet anhålla, att K. M:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, som kunna leda till det af revisorerna antydda ändamålets vinnande. Hvar och en som är aldrig så litet mottaglig för skäl, skall utan tvifvel finna Ttevisorernas nu anförda förslag lika väl grundadt och lätt verkställbart. Men det vore för mycket begärdt af statskontorets president och ledamöter att höja sig öfver slentrianens horisont. Uti det utlåtande statskontoret afgifvit, medgifves väl att den grundsats, hvarpå förslaget hvilar, är riktig, och så långt kan man få slentrianen) då den blir hårdt ansatt, att gå; men, sedan statskontoret erkänt fördelarpe af förslaget, förklarar det helt enkelt att genom tillämpningen af grundsatsen i förevarande fall någon vinst eller lättnad för statsverkets penningeförvaltning icke skulle uppkomma. För att ådagalägga detta försöker sig statskontoret med en utredning, så klassisk att vi i sin helhet införa densamma. Då statsverkets penningeförvaltning — säger statskontoret — är beroende deraf, att statsinkomsterna med. de beräknåde beloppen verks ligen inflyta, hinder för genomförande af :förslaget möta, hvilka i visst fall göra detsamma overkställbart. Såsom förhållandet nu är, ega de förvaltande verk, som, på grund af särskilda nådiga föreskrifter, sjelfva disponera de till dem med underlydande stater och kårer anslagna medel, och hvilka hufvudsakligen äro krigskollegin, förvaltningen af sjöärendena och utrikesepartementet äfvensom öfverintendents-embetet i äfseende å de allmänna b ggnadsanslagen att, uppå reqvisition, i mån af behof, från statskontoret utbekomma de medel, som för dem blifvit anvisade. Någon anledning förefinnes icke; att dessa verk af sina anslagssummor reqvirera större belopp, än som för tillfället verkligen erfordras men deremöot har under de sednare åren, till följd af inträffad brist i statsinkomsterna, icke sällan händt, att statskontoret varit förhindradt att genast anordna de äskade medlen och derföre, efter kommunikation med vederbörande verk, beredt sig uppskof med utbetalningarne; utan att, statskontoret veterligen, någon skada härigenom skett den eller dem, hvilka egt att hos de förvaltande verken utbekomma penningarne, emedan dessa verk, efter vunnen känneom om de tider, då medlen kunnat erhållas, derefter lämpat sma liqvider. Skulle åter, såsom föreslaget är, de förvaltande verken ega att för hvarje utgift utfärda en invisning på räntekammaren, kunde, vid tillfällen då brist i statsinkomsterna minskat rörelsekapitalet, möjligen inträffa, att statskontoret, som ändock måste hafva rättigheten att pröfva, huruvida tillgångarne på det hela medgåfve att genast utbetala beloppet samtidigt med ändra för handen vårande angelägna utgifter, funne sig urståndsatt att infria en dylik invisning. Det är lätt att inse hvilka menliga följder för statens kredit skulle uppstå derigenom, att statskontoret, i brist på medel, nödsakades vägra inlösen af dessa invisningar, hvilka vederbörande på god tro och i förlitande å deras ofelbara infriande emottagit i -liqvid för aflöningar, eller till följd af ingångna kontrakter, eller i betalning. för leveranser o. s. Vv. Jemte denna anmärkning, utan tvifvel dem väsentligaste, förekomma äfven andra, af hvilka statskontoret, till undvikande af onödig vidlyftighet, torde allenast böra nämna den, att det väckta förslaget, om det antoges, skulle medföra en ansenlig tillväxt i statskontorets göromål och till följd deraf behofvet af större arbetspersonal, hvarigenom staten finge vidkännas kostnader, sannolikt vida öfverstigande dem, som tilläfventyrs genom indragning af någon tjenst i ett eller annat af de öfriga embetsverken kunde staten besparas. Att en betydlig tillökning i göromål derigenom måste uppkomma är uppenbart, när i betraktawde tages, att statskontoret hade att från de andra förvaltande. verken för hvarenda, äfven den ringaste utgift emottaga en invisning, och att denna, innan den finge af räntekammaren infrias, skulle först anmälas hos statskontoret, som, efter hvad redan antydt är, måste ega kännedom om hvarje utgift samt, innan undersökningar och behöriga annotationer skett, ej kunde invisningen till inlösen godkänna; och hvad särskildt beträffar räntekammaren, hvarest för de ständiga utbetalningarne kontanta penningar i summor af hundra tusentals riksdaler alltid Borde finnas och täta inventeringar i följd deraf måste ske; skulle den nuvararde personalen icke på långt när blifva för de ökade göromålens behöriga handhafvande tillräcklig. Det af revisorerna väckta förslaget om begagnande af postremissvexlar vid levereringar i räntekammaren har lika litet fallit statskontorets president och ledamöter på läppen... Åfven här medgifves, gudbevars! så väl att grundsatsen är riktig, som ocki att flera fördelar skulle genom den föreslag-;j na åtgärden vinnas. Men att den skulle ij någon väsentlig mån minska statsverkets ber hof af dess nu erforderliga rörelsekapital,! se det måste naturligtvis statskontorets pre-; sident och ledamöter bestrida. Det vore! skada att icke ordagrannt återgifva de skäll statskontoret dervid andrager. Se här huru de låta: i Den föreslagna åtgärden skulle blott leda derI hän att, då penningesummor ansetts icke utöf-! ver ett visst begränsadt belopp böra med posten försändas, större levereringar, med användandet af postremissvexlar, kunde ske på en gång, i! stället att, såsom nu understundom är händelsen, i erfordra flera Postdagar. Utan att förbise förde-! larne af förslaget, befarar emellertid statskonto-! ret att med: detsammas antagande våde är före; nad och att förvecklingar derat lätt kunna uppstå. Enligt gällande föreskrifter få vid levereringar af statsmedel begagnas, utom rikets ständers:! banks sedlar och mynt, samma banks anvisningar å dess lånekontor, dessa sednares assignationer å riksbanken, äfvensom behöriga bevis att medlen blifvit i denna bank insatta för räntekammarens räkning. . Härförutan skulle nu, enligt revisorernas förslag, vid dylika levereringar från landsorten användas så kallade postremissvexlar eller vanliga vexlar, dragna af enskilda! penningeförvaltningar, handelshus eller privata ersoner i landsorten å sådana i Stockholm. Enligt statskontorets tanka komme dessa slags vex! lar å de flesta orter att utgöras af enskilda personers anvisningar på härvarande köpmän, och det synes icke utan skäl kunna ifrågasättas, huruvida dessa anvisningar i allmänhet må antagas såsom säker valuta till utbyte emotreda penningar, utan full visshet att de vid företeendet hä