gärdslanden finner man allt hvad den svenska köksträdgården har bäst, ty Nonnen följer med sin tid äfven i det fallet. Men man I finner äfven sängar med fröplantor af de I flesta vigtigaste trädoch buskarter. TrädI gården är tillika trädskola. Han kan plantera skog och mark med plantorna ur trädgården. Trädgården är ej en gård för sig. Den är liksom midtpunkten i hans odlingar. De tusentals träden, som nu kröna alla kullar Ppå egorna, de hafva till en stor del dragits opp, inom trädgården. en vi fortsätta vår vandring och våra iakttagelser. Nonnen berättar hvarje grupps historia. Under hans framställning vandra vi genom hela parken, hvad man nemligen i vanlig mening kallar park, men som engelsmännen kalla pleasure-ground! — det område närmast boningshuset, i hvilket gräs mattorna äro genomdragna af. gångar och dukade med blomstergrupper, blomsterkorgar och smådungar af blomsterbärande parkbuskar — detta område, som för trettio år sedan var en hagmark; i hvilken knöl vid knöl i all nakenhet stack upp öfver jordytan. Derifrån komma vi ut på åkerbrukets mark. Men, som sagdt, vi komma ej ut på bara marken eller nakna slätten för det. Styraj: vi våra steg vesterut åt Wenern till, åt det håll nemligen, som är Degebergs vackraste parti och som är: det -bästa beviset uppå huru det rationella landtbruket och skogsbruket gå hand i hand med naturförsköningen, så finna vi... hvad? ... vackert hvete och vacker råg? ... ja visserligen, och vackra rotfrukter o. 8, v. Men vi finna ännu något mer. Vi finna fält, som i sin helhet, oberoende af skördarnes rena och rika utseende, oberoende af allt som landtbruket i och för sig der har att uppvisa, fängslar vår uppmärksamhet genom någonting egendomligt, genom något, vi fatta i början icke rätt hvad. Det är något särskildt nytt vackert i allt detta. Vexelbruk och täckdikning och radsådd ... det är icke detta blott, som gjort dessa fält till hvad de äro. Det är äfven något annat. Och detta andra, det är det helas, åkrarnes och skogsdungarnes anordning för ögat, harmonien mellan det nyttiga och det sköna, sådan den här är verkliggjord. Dessa ursprungligen planterade skogsgördlar aflärkträd, omgifna af stengärdesgårdar, till hvilka på ena sidan gräsvallen smyger sig ända upp till öfversta kanten, de äro icke raka, göra inga tvära vinklar. De böja sig i våglinier kring fälten, allt efter som kuperingen det fordrar. De anslå ovilkorligen skönhetssinnet, och detta allt under det de tillika visa sig ega rationel grund, d. v. s. befinnas vara till för nyttans skull, dels i och för sig såsom den bästa skörd, som af de annars ofruktbara kullarna kan tagas, dels såsom vindbrytare på den öppna slätten, och just för detta sista ändamål dragna i våglinier efter kullarnes bryn. Försummad, som denna sida af landtbruket ännu är, i fråga om de i våra bygder allmänna, ofruktbara små bergbackarnes rätta användande, har man vid Degeberg i detta hänseende allt att lära. Naturförsköningskonsten i stort har på den punkten en ar sina största och vackraste uppgifter att utföra. Nonnen har i detta hänseende, liksom i så månget annat, gått i spetsen för eller i hög grad bidragit till upparbetandet af en odling, som genom värk liggörandet af den nämnda förbindelsen visar sig vara af den rätta halten. Vi få emellertid icke stanna derute bland ärkträdsplanteringarna. Vi fortsätta vår vandring på vägarne genom egorna. Bland dessa välja vi helst den, som leder genom det vestra gärdet. Den går icke rakt eller i tvära vinklar. Den kröker sig liksom en stor gång i en stor park. Diket utmed densamma är ett öppet uppfångsdike, fullt med täckdikesögon. Men det stör icke fältets eller landskapets utseende, ty det gårisamma behagliga krökning som sjelfva vägen. Sedt från någon af de omgifvande höjderna, erbjuder sålunda detta fält en anblick, som icke störes af någon af dessa raka linier, hvilka odlingen annars sedan många hundrade år är van att draga öfver Guds fria natur. Det är endast schatteringarne i grönskån på detta gärde, som erinra om den rakliniga och rätvinkliga regelmessighet, som hör till odlingens kostym. Men detta betyder mindre. När skyarnas skuggor draga fram öfver fälten, märker man mindre de raka linierna i grönskan. Genom vexelbrukets införande försvinner allt mer och mer, som sagdt är, de öppna trädesåkrarna, och nyanseringen i grönskan blitver mera omvexlande, om också någon gång på bekostnad af harmonien. Utbytet är emellertid ett af de förnämsta dragen i odlingens historia, sedd ifrån den synpunkt, från hvilken odlingen här betraktas. Vi hafva förr i Sverge sett ett och annat sådant fält, åkerfält med parkkarakter, t. e. vid Baldersnäs. Men der gick en rak all midt igenom det kuperade fältet och störde det helas harmoniska intryck. Här på Degeberg var allt mera harmoni. Och det nu öfverskådade fältet var icke det enda, som häde denna karakter. Skildt derifrån genom planterade löfskogsdungar, låg längre vester ut ett dylikt fält ända fram emot Venern. En och annan väldig björk stod qvar midt uppe i hafreåkern. Det är kanske icke rätt rationelt att lemna stora träd qvar i åkrarne. Men det gör ögat godt, och vindarne brytas, och sålunda blifver kanske ej skadan så stor, som mången vill påstå. Vända vi nu om till gården och taga de östra fälten i betraktande, så möter oss en annan syn, och väckas hos oss andra betraktelser. Närmast intill gården och ännu vå ett betydligt afståmd derifrån se vi de ärskilta gärdena afdelade medelst hagtornsväckar, — dessa häckar som äro den mo!erna, rationella odlingens råmärken. Men er bhäckarna sluta, der slutar ock Degebergs område. Och nu möter 0ss andra cener. HA NR Kölen sr ert FA TE te ön 0 PR vr MR tr RE ön bn rn ts PR ARR ER EE EEE RENEE FRA AS AA vr ) — fö hf DD bil eSfM Do ——A UA BA AA tu. rm PENNOR