rätt kunna värda den del atGuds gröna Jord, som fallit på ens lott, — det fordras ett visst landtbrukaresamvete, som dfifver en att besinna de pligter, som fosterland, natur och underhafvande hafva på vår herres och fosterlandets arrendator, d. v. s. på den rikare godsegaren. Det fordras att hafva ett biladt natursinne. Det fordras att hafva insigter i läran om naturens vård, om naturens återupprättande till den skönhet, som är bildningens. uppgift. Det fordras att sjelf känna både landtbrukets, skögshushållningens och parkkönstens lagar och utöfvande, för att rätt kunna verka på sin plats som Pstörre egendomsegare. Det är sådant som fordras. Det blotta vinstbegäret, det enskilda intresset, familjintresset äro drifkrafter, som ensamma icke leda till det stora, det enda sanna, det högsta målet. Det fordras en viss grad oegennytta midt uppe i arbetet på det rent nyttiga. Det fordras medvetande både om det goda och sköna och dessas oeftergifliga rättigheter. Detfördras, för att säga det rent ut, — det fordras eå viss religiös uppfattning af ens ställning äfven såsom landtbrukare. Det är sådant som finnes hos den kalla, beräknande? engelsmannen. -Det är sådant somm finnes hos den brittiska laridtmannen, hos den brittiska farmern. Det är sådant som ligger till grund för Nonnens karakter. Det är sådant som i sista instansen förklarar Degebergs historia. Möjligen skall man anse detta vara att å för långt.4 Vi svara: lär att känna onnen personligen, lef med honom i hvardagsförtroende en tid, och vi tro, att förklaringen ej skall befinnas långsökt. .Nonnen -hade med -modersmjölken och under sin uppfostran insupit sådana ider. Han drömde hela sin ungdom endast om att genomföra en sådan uppgift. Född till rikedom, blef han plötsligen fattig nog. Men sin ungdoms idter kunde han ej förloras, De voro som en flammande säd af engelskt utsäde. Ett vänligt öde — i grunden en varm och stark vilja — lät honom finna en jord att utså den säden uti. Ett lyckligt öde gjorde att Sverge blef den jorden. — Der fick han så sina id6er i det unga landtbruksslägtets sinnen. Der fick han i dessa iders tjenst ombilda ett stycke svensk jord enligt den rationella kulturens lagar. Från sin tidigaste barndom hade han svärmat för det rationella landtbruket. På sin Cpony hade han ridit genom Tyskland och äfven der hemtat näring för sina enelska, rationella svärmerier. Och Degeerg, sådant det nu befinner sig, är den redan synliga, påtagliga frukten af hans lif. När den svenska landtbrukaren hunnit blifva genomträngd af sådana ider som hans, skall den svenska landtgården också blifva ett Degeberg, skall den svenska naturens ännu halfvilda karakter mildras i en högre odlings dager: När den svenska landtbrukaren hunnit derhän, att han inser, det landtbruket : icke blott är en nyttans och egennyltans träldom utan ett medvetet arbete äfven i det sedligas och det skönas tjenst, med friheten till yttersta och högsta mål — först då skall landtbruket blifva hvad det bör blifva, och först då hafva Nonnens idegr burit sin fr grukt, j i välja Lidköping till utgångspunkt för vår färd dit ut. Pg SEN Vi lemna den lilla småstaden med sin för en liten svensk stad i vissa hänseenden ovanligt vackra kyrka, men med sin vanliga fulhet föröfrigt i Pyggnadsväg bakom oss. Vi komma ut på bygden. Till en början hafva vi skog, gles skog, irrationelt dålig skog åtminstone på ena sidan om oss. På den andra. hafva: vi Wenern. — Så komma vi till. SVillant.. Det är en park utan landtbruk. Derefter genom Somvexlande mark slutligen till Rackeby Py: Det är ett landtbruk utan ett träd, ett landtbruk i all dess vandaliska irrationela ohygglighet. Men der borta på andra sidan de stora gårdarne — der ligger en kulle, olik alla de andra vi farit förbi, ty den är lummig. Det är Degeberg, säger man 0ss. Vi skulle kunnat säga det på förhand, ty sädesfälten förråda en bättre odling. De nakna ljungkullarne synas ej mer. Hvarje liten kulle är beklädd med skog, som uppenbarligen är sådd eller planterad. Och så börja häckar att visa sig i jfördesgårdarnes ställen. Det måste vara Degeberg som ligger derborta i dungen. Och det är också Degeberg. Till en början, då vi närma oss dungen, se vi en oeh annan byggning, hvars röda väggar ej skuggas af n gen grönska. Men några steg till och midt emellan logarne och magasinet se vi trädgrupper inhägnade med räckverk. På ett annat ställe skulle den platsen varit naken. — Ännu hafva vi icke sett boningshuset.. På den öppna vestötabygden ser mån det annars ofta nogi på ngt afstånd. Men ännu ett par steg fråm genom öppningen på den lummiga ungen och — vi ärö uppe på gården. Ett anspråkslöst trädhus visserligen, med en ännu anspråkslösare flygel; — men gården med sin väl grupperade ram af träd och buskar samt sin blomsterrundel är en oas i den rika sädesöknen på sätt och vis, isynnerhet i-morgonsolen, när allt får sin rätta färg. Första besöket gäller nu naturligtvis Nonnen sjelf. Det är den personifierade älsk. ligheten; Han är hvit ihufvudet, men dock ung, Man har icke helsat på honom förrän man är bekant med honom, förtrolig med Bonom. Man ser, att han är vän med Gud och hela verlden i bästa mening. Det finnes ej minsta tecken till afmätthet eller beräkning i hans väsende. Han visar sig-från första: ögonblicket sådan han är, och han är sådan som hans Degeberg i solsken — öppen, rik, bördig, med blomster i all enkelhet i medelpunkten. BSjelfva boningshuset är. på samma sätt. Det är lika öppet och ljust som allt det andra. I dess ljusaste rum vid fönstren stå ett nar cilfvrarvacser med