STOCKHOLM den 20 Mars. Sedan konungariket Italien nu blifvit formligen konstitueradt kan det icke dröja länge innan den romerska frågan måste bringas till afgörande. Får man sluta af prins Nahen uppträdande i senaten, har kejsar apoleon redan fattat sitt beslut i detta hänseende. Underrättelserna från sjelfva Rom om sinnesstämningen hos den be: folkning, som ännu har den tvetydiga lyckan att betraktas såsom S:t Petri arfvedel; äro emellertid sparsamma, och föga förspörjes äfvenledes om hvad påfven förehafver och är sinnad att göra. Rörande detta ämne uttalar sig Journal des Debats nyligen på ett ganska träffande och oförbehållsamt sätt uti en artikel, fluten ur hr Lemoinnes lediga och väl spetsade penna. Artikeln är af följande lydelse: Uti alla de disknssioner, alla de samtal, alla de böcker och broschyrer, som haft romerska frågan till föremål, är det en omständighet, som förvånat oss, nemligen den lätthet, hvarmed man dervid sätter romarne sjelfva åsido. Med dem sysselsätter man sig lika litet som om de aldrig funnits till. Man förfogar om deras personer, deras frihet, deras kroppar och själar, deras hus och deras samveten, som om frågan vore om ett 1 sörebo till salu. Det ser ut som om man på Roms portar och öfver Kyrkostatens tullbommar skrifvit orden: Allmän tillhörighet. Det gifves dock en grundprincip, från hvilken man aldrig får afvika, och till hvilken man.på sistone alltid måste återkomma. Det är folksuveränitetens princip; det är den som gör, att ett folk icke tillhör någon annan än sig sjelf. Den är det moderna samhällets princip och den till mogen ålder. hunna mensklighetens. Det finns ej i Europa någon regering, icke ens någon enväldig regering, som numera vågar förneka denna princip; och sällsamt nog se vi den ej bestridd annorstädes än just der den borde mest högljudt erkännas, nemligen inom församlingar, direkt eller indirekt utgångna ur folkval, och hvilka lefva under en genom folksuveräniteten införd samhällsordning. Frågan måste således återföras inom sina behöriga gränsor. Man måste ej fråga sig hvilket regeringssystem i Italien och i Rom bäst anstår Frankrike, Österrike, England eller hvilken annan främmande makt som helst, utan hvilket italienarne och romarne åstunda. Och just detta är det som man minst vill taga i betraktande. Man diskuterar med den största köld de olika sätt, på hvilka man skulle använda staden Rom, för att bäst lugna några parisiska lagstiftares samveten; men att söka utröna huruvida dessa särskilda anordningar äro antagliga för dem som skola bestå fiolerna, detta är det sista man tänker på. Den ene lagstiftaren; mer eller mindre allvarligt stämd, den andre mer eller mindre glädtigt, och som-lugnt tillgodonjuter sina rättigheter såsom fransk medborgare, som blickar upp på kolonnen vid Vendömeplatsen, som svär vid 1789 års odödliga principer och värderar religionen från den allmänna ordningens och stadssergeantens ståndpunkt, finner det helt naturligt och ganska beqvämt, att på en viss ort bygga och bo några tusen menniskor, hvilka göra penitens för hans själs salighet. Om man föresloge alla dessa frejdade teologer att bortbyta utöfningen af sina medborgerliga rättigheter och tillgodonjutandet af Code Civil emot den i Kyrkostaten gällande lagstiftning, så ville vi väl se huru många deribland skulle vilja antaga den sednare. Vi kunna i sanning icke nog beundra den naivitet i egoism, hvarmed religionens, familjens och eganderättens förmenta försvarare vilja förfoga öfver sin nästas religion, familj och egendom. Det finnes en stad, den första i verlden, ett folk, ett bland de största i häfderna, som man vill utestänga från all slags rörelse, allt slags framåtskridande, all slags frihit, och som man vill. döma till en absolut och oupphörlig orörlighet, under det hela den öfriga verlden går framät, och allt detta derföre, att sådant är egnadt alt lugna några f. d. liberala samveten. Vi förstå ganska väl, att biskoparne, paestemskenet och hvad man kallar det katolska partiet försvara romerska-regeringen och påyrka dess upprätthållande för hvad pris som helst; de finna denna regering god, förträfflig, af gudomligt. ursprung, nästan ofelbar. Men att män, hvilka erkänna revolutionens rätt, och som sjelfva derifrån utgått, göra sig till en försvarare för en rakt motsatt princip; att filosofer, hvilka städse hyllat dessa odödliga principer, som ni vet, och hvilka äro så beqväma att begagna i — programmer; att liberala, hvilka tilläfventyrs deltagit i hemliga sällskaper med italienska namn, nu vilja förneka ett helt folk, förneka ita: lienarne rätt att förändra sina lagar och sina styrelser, detta är Nigoning som vi ej kunna begripa. Bland alla dessa lekmän, som försvara påfvens verldsliga myndighet, finns det näppeligen en enda, som icke finner densamma chållbar, en enda, som skulle vilja i tjugufyra timmar lefva under en sådan styrelse, en enda som ej påyrkat dess reformerande. Det ser verkligen utsom om det nu vore första gången som man inför verlden framlade det oefterrättliga i Kyrkostatens ställning. Sedan femtio år tillbaka ha likväl alla Europas regeringar, den österrikiska-deruti inkonungens befälhafvare till sjös som före1 ta gandet icke allenast vore nästan säkert, utan man såg också förut huru många tvistäm-: