Han Rn der bland barnen, ett stilla sken Med :lagom mildrad flamma, kong I fyratio år han gått der så Beständigt och jemt densamma. Jag tänkte på skalden, som oftast sig knöt Som en igelkott mot all verlden; Som blommade blott en minut ibland i På def ensliga lefnadsfärden. i t j Oeclv den gamle lärarn stod fram för min blick I den renaste varmaste dager, b Och hvar gång en skugga förmörkar min själ; Hans bild fram för minnet drager. r 2. Den gamla barnalärarinnan. Aek! kunde jag dock dig hjelpa Allt på dina gamla dar, Du trägna, du redliga, fromma, Sen din kraft du förbrukat här. Nu är du trött och förintad, Da varma, duw hulda själ: Och samhällets skuld, ... ack, hvilken Betalar den skulden väl? Vår aktning ... deraf du ej lefver, Om den ock är ditt hjertas fröjd. Den kan ej tillräckligt dig stödja När du svigtar af mödor böjd. I Ack, hvi lärde du alltid i orden, Som i vandel uppoffring blott! Hvi förstod och lärde du endåäst Att — blott göra rätt och godt. Det var för oförståndigt?. Du skördar ock så som du sått. Du ädelt har fyllt dina pligter; Men mörk blir din ålderdomslvit. Dina skrikande, kära ?ungar Så af äkta som oäkta slag, Ding älskade hvardagsgäster ... Du måste dem lemna en dag. Du måste dem öfvergifva, Hur mödan dig än är kär. På retur du länge varit. RF För gammal, förnött du är. Som andra lärarinnor, När de hunnit till sextio år Och förfröttats ... en gång för alla Trettiotre och sexton? du får. CIFAck, kunde jag dock dig bjelpa På dina.gamla dar, , Du trägns, du redliga, fromma, i Sen dia kraft da förbrukat har!