Angående förhållandet mellan go Mg och Spång berättade vittnet, att enkan pe ng ett år efter mannens död lockat Blomqvist; hvilken då tjenade hos vittnets son kapten Börjesson, till sig medan -hon ännu qvarbodde i soldattorpet vid Wäppeby, hvarefter -Blomqvist der en tid sammanbott med henne, och hade Spång varit honom följaktig till Kungshusby Norrgård, då han der sedermera antog stattjenst; derifrån hade de båda tillsammans inflyttat i det Stuga, som enkan Spång inköpt och på Wäppeby egor låtit uppföra; att under tiden enkan Spång Llifvit oense med Blomqvist, som vittnet förmodade derföre, att hon ledsnat vid denne sin älskare samt sökt blifva honom qvitt, men då Blomtvist, som gjort anspråk på del i stugån, ej velat flytta derifrån, hade enkan Spång öfvergifvit honom och några månader uppehållit sig å Torvi församlings komministergård samt derunder anifvit Blomqvist för snatteri, hvarför han ock lifvit af rätten till ansvar fälld; att sedan hon derpå flyttat tillbaka i sin stuga, hade hon sökt alla möjliga utvägar att blifva Blomqvist qvitt och bland annat försökt få honom betraktad: såsom lösdrifvare och af denna anledning häktad. Härunder hade de bäda med hvarandra lefvat i ständigt kif, som ofta urartat till slags mål. Flere gånger hade fråga varit om Ziftermål dem emellan och hade Blomqvist, som oakadt enkan Spångs elaka lynne, varit intagen ar kärlek till henne, tidt och ofta vid besök hos vittnet uttryckt den önskan att blifva med henne sammanvigd, hvarifrån vittnet förgäfves sökt medelst föreställningar om det dittills varande olyckliga förhållandet mellan dem afråda honom. -Enkan Spång deremot hade å sin sida icke visat hågOn AN till Hktenskap med lomqvist. En dag i början af sommaren sistlidet år hade Blomqvist slutligen kommit till vittnet i OR med hemmansegeren Haglind i Wäppeby och begärt att utfå lysning, hvilket vittnet då likväl icke ansett sig kunna bevilja Blomqvist, innan tlenne visade att enkan Spån slertill samtyckt. En tid derefter hade likväl Blomqvist återkommit, medförande enkah Spång. som tå förklarat sig villig att sig med Blernqvist, men emedan detta medgifvande, såsom vittnet tyckte, synbarligen skett idesperation, -hade vittnet ansett det vara sin pligt att uppmana Blomqvist att taga sig någon betänke-. tid och bad vittnet honom, för att åstadkomma uppskof, från Håtuna församling, der han förut vistats, anskaffa: bevis. att hun vore till iktenskap ledig. Sedan hade vittnet icke hört nå ot uf Blomqvist, förrän han erhöll underrättelse om chans sjukdom. För öfrigt anmärkte vittnet. att med den kännedom :hanhade om enkan Spångs sihnelag och på grund af allt hvad vittnet hört omtalas, som bekräftade de mot enkan Häng fattade misstankar om vållandet till Blomqvists död, förhållandet vore sådant, att enkän: Spång, sedan Kon sett sig ej kunna blifva Blomqvist qvitt och ensam komma i besittning af stugan, hvari Blomqvist ansåg sig ega del på den grund att hän biträdt enkan Spång med dess: uppsättante och uf rätten blifvit tilldömd ersättning härför, ursinnig öfver alla dessa hinder: beslutat att medelst hans undanrödjande för alltid befria sig från honom: Deremot ansåge vittnet enkah Spångs föregifvande, att Blomgqvist sjelf. afhändt sig lifvet så ger bsanno1kare, som under den längre tid vittnet haft tillfälle iakttaga Blomqvists sinnelag, vittnet väl funnit honom lättsinnig och svag, så att han lätt kunde förledas till villosteg, men på samma gång fromsivt och utan böjelse att råka i förtviflany äfvenså hade vittnet om honom aldrig hört omtalas något drag af vildsinthet eller någon yttrad afsigt att aflända rig livet. Hustru Wellin: att hon äf förut omnämnda hustru Haglind bEfvit anmödad att den 14 Augusti varu henne följaktig till enkan S ång. som: bedt Haglind komma till sig. Sedan Haglind och vittnet imkommit istugan, hade E Spång sagt till sin son Axel, hvil en Via tillföllet var inne hos henne: Det sett Et par gninln byxor här efter Blomqvist. som vi glömde bort vid visitationen i går, lägg bört dem du gosse, hvarpå Axel tagit byxorna och kastät. dem upp på ughen i stugan, men sifaxt derpå hade hon sagt Hi åt gossen: Tag her dom igen, det är en tahvit näsduk i dem, A0m jag skall ha, och då gossen efter att ha hedtagit dem och känt efter, under re att det ej i fickorna fanns någon näsduk, ånyo uppTkvtat dem På Ugnen, hade hon, deröfvcr synIbaätt uppbregt med häftighet sagt till honom : inej, tag hit dom. Gossen hade då kastat byxsorna till henne i sängen der hon legat. och hade :hoa då utan att vidare tala om näsduken känt atanpa fickorna under yttrande: jag skulle ha något här, samt omedelbart derpå ur ena byxfickan framfagit ett papper och med orden: se här är ett papper; se åt hvad det är i det der. kastat både byxorna och papperet fram på golfvet. 1 detsamma vittnet gått fram för att upptaga papperet och undersöka innehållet, hade likväl htstu Haglind afrådt derifrån under yttrande: jag ser inte åt; här är inte ondt om falskhet; kom, låt oss gå ut, hvarpå hon utgått och vittnet följt efter henne utan att undersöka papperets innehåll. (Forst.)