och äfven genom den Bluhmeska ministeren lofvadt — icke underkasta den nya helstatsförfättningen rikedagens pröfnfng, utan endast meddela-den. riksdagen til Etterrelning! . och sedermera publicera densamma af kunglig maktrabkomlisket Dettaingrepp i Danmarks garanterade konstitutionella fribet skedde af konsiderationer för Holstein, emedan man fruktade, att holsteinska ständerförsamlingen eljest också skulle fillmätt sigrättighet att uttala sig öfver denna författning, hvilken man sålunda på förhand betecknade såsom så onaturlig, att ingen landsdels representation deröfver kunde höras. När sedermera den genom den oktroyerade författningen skapade helstatsrepresentationen sammanträdde, visade sig genast omöjligheten af attrepresentanter för länder, som stå under olika statshöghet, kunna tillsammans bilda en folkrepresentation. De holsteinska representanterna, som blott bildade en fiendtlig och protesterande minoritet, utträdde snart och Tyskland fordrade att helstatsförfattningen skulle framläggas för holsteinska ständerförsamlingen, att densamma deröfver måtte afgifva sitt betänkande och fjreslå lämpliga förändringar. Oaktädt dettå var en orimlig fordran, då danska riksdagen icke fått yttra sig öfver denna författning, gaf ministeren dock efter, och sedan den i Nov. 1858 förklarat förordningen om riksrådet vara upphäfd för Holstein, under det den fortfor att vara gällande för Danmark-Slesvig, inkallades den holsteinska ständerförsamlingen för att utlåta sig öfver helstatsförfattningen. I sitt utlåtande tog den äfven hand om Slesvig och fordrade, attsåväl Holstein som Slesvig hvar för sig skulle ha lika mycket att säga i en helstatsrepresentation som sjelfva konungariket; och något afseende kunde sålunda icke fästas derpå, hvilket man väl icke heller i Hölstein och Frankfurt tänkt eller menat. Då helstatsförsöket sålunda uppenbart hade strandat och då Tyskland sjelf på sätt oeh vis hade ryckt Holstein ur helstatsförbindelsen, vill det synas, som borde ministörens ledare omsider blifvit böjda att öppet omfatta en annan politik, som stod i ufverensstämmelse, med de åsigter, som gjort sig gällande inom Danmarks representation och som de inom densamma sjelfva förfäktat. Från tyska förbundets sida iakttog man den taktiken att icke rent af säga, hvad man ville ha, hurudan helstat man fordrade i stället för den som visat si omöjlig, utan man inskränkte sig till hotelser cech öfverlemnade åt danska regeringen att springa med anbud, att öfverbjuda sig sjelf uti medifvanden, tills det möjligen kunde falla rbundsdagen in att reflektera derpå. Och danska ministeren gick in på att öfvertaga denna snöpliga roll. I stället för att ett modigt och manligt sätt, som skulle funnit gensvar hos det danska folket och framkallat lifliga sympatier i brödrarikena samt i hela det ieke-tyska Europa, säga till Tyskland: Det helstatsförsök, som i enlighet med löftet af 1852 blifvit gjordt, har strandat på ett sätt, som visar att en könstitutionell helstat är en omöjlighet; det är I och icke vi som upphäft helstaten; Danmark kan icke uppgifvak onstitutionaliteten ; Holstein må erna för sin del ha hvad slags författning som fa ar det sjelf och tyska förbundet; — i st. f. ett dylikt uttalande, togos från den danska ministårens sida åtskilliga mått och steg; som icke på ringaste sätt befordrade Danmarks sak, ty mod och kraft växer aldrig upp utur onyttiga förödmjukelser, och de nya intrasslingar, som frågan derigenom blitvit underkastad, har tröttat hela Europa, förslöat det allmänna intresse, som nationerna aldrig gerna skänka åt det oklara och orediga, jort, samt att det är fara värdt att makterna fönske med en viss likgiltighet eller tillfredsställelse skulle se ett slut, kurudant som helst, på det tråkiga dansk-tyska grälet?. 4aVi skola i en följande artikel taga i betraktande den danska ministerens sednaste steg och den ställning hon intagit i förhålJande till den från Sverges och Norges regering erbjudna alliansen.