den ädelhet, som smärtan påtrycker, vände hon sig mot den främmande, hvilken med det flämtande ljuset i handen kom emot henne och visade detta öppna, välvilliga och frimodiga skick, som så ofta återfinnes hos norrmännen. Detvaren mån i medelåldern. Jag har kommit sjelf, madame, för att säga er att vi måste byta rum: ni måste genast återtaga ert eget.x Men, herr major, jag har ingen rättighet dertill. Kriget befaller, och de bekri gade måste lyda. Er godhet är dock öfver allt erkännande. ?Vi må icke spilla ord på artigheter! återtog den norske officeren. SJag har sjeli kone og smaa börn, och mitt hjerta ryser vid att tänka mig dem isamma belägenhet. Således, madame, må ni i momangen med de små återtaga er kammare. Jag och gamle Jörgen finna oss nog bra häruppe. Tårar af glädje och erkänsla föllo från den tacksamma unga moderns ögon, men hon. nästan blygdes att gå in på det ädelmodiga förslaget. Vill ni då icke vara förvissad, madame, att en krigsman är van vid större strapager, så tar jag sjelf den lilla på armen och går förut. Striden varade ej längre. Med en er känsla, som inga ord kunna tolka, ve ställdes utbytet; och ännu, då den lilla Ju Jia Konstantia kort derefter företog 1ytt ningen till det land, der ljus och värme fn. nes för alla, mildrades moderns makans ångest vid: crinringen af den fiende, som så vackert häfdat den satsen att naturen sjelf bestänrdt nor nen och svensken till bröder. Emellertid afreste snart officeren och bi sedan aldrig återsedd, men han blef dei före icke glömd.