Prins Napoleonstali senaten den 1 Mars. Detta tal, som i Frankrike väckt ett oerhördt uppseende, och som utan tvifvel inom hela Europa kommer att bli föremål för en mängd utläggningar, förtjenar ock i mer än ett afseende att närmare betraktas. Hvad som här först ådrager sig uppmärksamheten är talarens person. En kejserlig prins, en Napolionid, som med värme och talang oförbehållsamt försvarar nationaliteternas och frihetens sak, och som omfattande den nya tidens ider uppträder i en parlamentarisk diskussion emot den sega stockkonservatismen, och hvad som är ännu märkligare, emot prestväldet — är redan i och för sig en ganska märkvärdig företeelse. Men då härtill lägges, att han vid detta tillfälte med skäl kan anses representera om ej kejsarens fulla mening — någonting som väl ej mindre för honom än för hvarje annan dödli; torde falla utom möjlighetens gräns — doc åtminstone den sida af den ogenomträngliga dubbelkarakteren, som vänder sig och mäste vända sig åt folkfrihetens front, så synes detta tal eller snarare den omständigheten,