ej den tid kommit då äfven franska kejsa ren måste inse, att den oädla politik, hvarigenom han till hälften förverkat Italiens gränslösa tacksamhet, varit från början will slut ett fiasco och ej ändrat händelsernas gång utan endast tjenat till att nedsätta sin upphofsmans anseende? Den nästsista akten i det stora italienska dramat skall nu snart öppnas. Det är numera ingenting annat än den franska garnisonen som hindrar en uppgörelse af tvisten mellan det förenade Italien och påfven. Det är omöjligt att längre tveka om det sätt hvarpå denna tvist måste uppgöras. Den dag närmar sig med raska steg då franska kejsaren måste besluta sig till att utgjuta lika mycket italienskt blod för fastsmidandet af det kyrkliga tyranniets kedjor som han för två år sedan tappade ur Österrike till förmån för friheten i tanke och handling. Så länge ännu hvarje annan stat i Italien stod under någon främmande makts beskydd och hölls besatt af dess trupper, kunde det fördragas att kyrkans äldste son höll sin andlige fader under ett vördnadsfullt förmynderskap och tilltvingade honom lydnad at hans undersåter. När Frankrike gaf sitt bifall till noninterventionspolitiken blef saken en skandal och en orimlighet, men nu, när — tack vare denna politik — Italien har organiserat sig sjelf, och revolutionen efterträdts af en regelbunden och stadgad styrelse, är Frankrikes intervention en anakronism, som det sjelf bordt vara den första att märka och erkänna. Skall franska kejsaren vara den enda man i Europa som ej kan uppfatta den tids anda och sträfvanden hvilken han sjelf invigt, som ej kan upptäcka någon skilnad mellan det Italien som var en slaf under utländningen och ett byte för smådespoter, och det ena, fria och förenade Italien, som uttalar sin egen vilja och ger kraft åt sina egna öfvertygelser? Påfven har i sjelfva verket intet val. Om han alls skall kunna qvarstanna i Italien måste han söka träffa en för sig fördelaktigaste uppgörelse han kan med italienska nationen, och då franska kejsaren uppskjuter detta nödvändiga steg, gör han endast vilkoren mera ofördelaktiga och den kyrkliga myndighetens fall endast så mycket fullständigare och mera brådstupande. Det var i Rom som de Bibyllinska böckerna utbjödos till salu, och påtven behöfver blott jemföra de vilkor som han nu kan erhålla med dem som han kunde fått för halftannat år sedan för att inse hur litet skäl han har att vara tacksam för ett beskydd som tyckes fördröja hans undergång endast för att göra den så mycket fullständigare. Men på samma gång den franska garnisonens närvaro i Rom är bestämdt skadlig för påfvens sanna intressen, är den tillika i yttersta grad upprörande för italienarne. Den sårar dem i hvarje känsla och idförbindelse som deras historia är egnad att väcka. Den ger en kärna åt reaktionen — ett tryggt fäste, hvarifrån bandithopar kunna utsändas att mörda och plundra. Hvarje RÅNE som begås i Abruzzerna af kardinal de Merodes emissarier, kan direkt härledas från franska garnisonens qvarblifvande i Rom, ty utan denna skulle dessa banditer i finna en enda trygg hviloplats på hela halfön. Om det nyss började året skall sluta i den fred, som kejsaren försäkrar oss att han är så angelägen att upprätthålla, bör ingen tid förloras att qväfva den mest hotande anledningen till utbrottet af ett krig genom återkallandet af den franska besättningen i Rom.