4Italiens parlament är nu i begrepp att kröna den nationella förnyelsens och enhe tens stora verk genom en akt, hvaruti Italiens krona formligen öfverlemnas åt konung Vietor Emanuel och hans afkomlingar. Från och med detta beslut kan ett nytt tidehvarf för Italien sägas ha tagit sin början. Det föraktade, söndrade och förtrampade slägtet har ännu en gång blifvit ett fo!k. Det geografiska uttrycket är förvandladt till ett mäktigt rike, och Dantes och Petrarcas språk är ej längre inskränkt till att vara en organ för oupphörliga och onyttiga klagomål, utan kommer hädanefter att sprida statsmannens tankar och förtälja historien om fria män, hvilka sjelfva bestämma sina öden af egen vilja och kraft. Italien har nu lagt bort det barnsligt var, eller har rättare sagdt skakat af sig denna slags gubbaktighet, som står så nära barndomens svaghet. Det står nu framför oss ånyttfödt och frigjordt cch känner hvarje åder, hvarje nerv spritta i medvetandet af en ny och ärofull tillvaro. Från denna stund blir det en pligt att aldrig förgäta storheten af den förändring, som inträffat, eller att låta en gammal vana förleda oss att förblanda det fordna Italien med det nuvarande. Striden italienare emellan är slutad FOR Gaötas fall. Det borgerliga kriget åtminstone har. nu tagit en ända, och italienarne, sammangjutna till en enda nation, kunna numera vänta och äfven fordra ett aktningsfullt erkännande från menniskoslägtets sida. Utan något förbehåll, utan en enda tanke, som vi ej äro färdiga att öppet uttala, helsa vi hjertligen återupptagandet inom den eurcpeiska familjen af en nation, frejdad genom konster och vapen, och bestämd ej mindre genom sitt geografiska läge än genom sin mångsidiga och företagsamma anda att täfla med oss i många af handelns och manufakturernas sträfvanden. Italien kan ej bli mera stort och lyckosamt än vi önska se detta land. Verlden är stor nog för oss båda, och vi äro villiga att så godt vi kunna möta en fri och snillrik nations täflan. Men under det England å sin sida endast svagt och indirekt medverkat till de italienska — angelägenheternas närvarande lyckliga ställning, är det en annan stor makt, som gifvit dem det mest kraftfulla understöd, hvarförutan Italien ännu skulle försmäkta i kedjor, likasom under sin historias mörkaste tider. Utan Frankrikel skulle det nu ej-.ha varit något Italien, och om fransmännen genom Magenta och Sol-I ferino åt sig förvärfvat Nizza och Savoyen, så ha de derjemte åt Victor Emanuel vunnit den krona, som innan kort kommer att fästas på hans hufvud. Långtifrån attsökal förringa värdet af dessa tjenster, tro vi dem vara större än någonsin inom hela menniskoslägtets historia en nation bevisat en annan. Fransmännens kejsare påstår sig ha återställt ordningen i Frankrike samt afslutat loppet af dess stora revolution. Med mycket större skäl skulle han kunna göra anspråk på att ha befriat Italien och attha verksamt förödmjukat dess förtryckare. Hur kommer det då till, att samme man, som uträttat så stora ting, sedermera liksom svartsjuk på sin egen ära aldrig upphört från det ögonblick hans seger var fullbordad, att göra allting som stått i hans makt till fördunklandet af denna seger och sitt rykte? Ar tjugufyra millioner menniskors tacksamhet af så ringa värde, att den skulle med en så obegriplig lättsinnighet bortbytas emot blotta tilllredsställelsen af att taga till protokollernas ofruktbara meningsskiljaktigheter och fruktlösa protester? Hvad afunden ofta gör för att nedsätta ett stort rykte, har fransmännens kejsare flitigt sökt att genom egna handlingar åstadkomma i afseende -på sitt eget rykte. Det påstods, att en så stor välgerning aldrig kunde ha blifvit bevisad af blott ädla och oegennyttiga motiver; och likasom för att gifva fart åt en sådan beskyllning, ffäckade kejsaren sina lagrar genom att från Piemont utpressa en lumpen ersättning, i sig sjelf föga värd att emottagas, men fullkomligt tillräcklig att fördunkla glansen af en handling, hvartill vi fortfarande tro en ädel impuls ha haft ej så ringa del. Sjelfva Villafrancatraktaten förbehöll rättigheter åt dessa Österrikes små drabanter, hvilka första ljudet af Frankrikes kanoner skrämde bort från deras vacklande troner; och hvarje steg, som sedermera blifvit vidtaget i den riktning, som franska vapnen gjorde möjlig, har mötts af. ett allt mer och mer motvilligt medcilvände. I samma mån som den ena staten efter den andra förenade sig med Sardinien, syntes Frankrike allt mindre och mindre sympatisera ncd den rörelse det sjelf. framkallat, och då slutligen Piemonts konung, tvungen af en ren nödvändighet att antingen dämpa revolutionen eller ock sjelf förkrossas under dess makt, intågade i Neapel, så återkallade franska kejsaren, hvilken här var vida mer ansvarig för Victor Emanuel än denne sjelf, sin ambassa dör från Turin, och tvingade sålunda på Piemont -den äran att egen hand våga handla i den sak, som det tagit om händer tvärtemot sin mäktigaste bundsförvandts önskningar. ov 3 Trogen samma outgrundliga politik att söka omintetgöra sina egna händers verk och elter att på det ögonskenligaste sätt misslyckats i försöket, intervenerade fransmän nens kejsare med vapenmakt till förmån för konungen af Neapel och gaf sålunda anledning till mycket gagnlöst elände och onödig blodsutgjutelse. Utgången har blifvit densamma som i alla de föregående fallen. Villafrancafreden räddade ej Parma, Modena eller Toscana, franska ambassadörens afresa från Turin fördröjde ej för ett enda ögonblick Neapels eller Capuas fall, och franska flottans operationer ha ej, om de också förmådde uppskjuta, kunnat afvända GCaötas förstöring och kapitulation. Är det