42 2 VW RUENEINSEOLVL fiol ff Idi. Huru-långi kan och bör skarpskytteföreningarnes verksamhet sträcka sig? I stället för att. ytterligare till-granskning upptaga en och annan af de besynnerliga KR pa som förnummits från den sian, der man vill och tror att det är möjligt att beröfva SATS NrOren Ogre deras eggneke att vara frivilliga och officiellt enrollera dem i militärmakten, tro vi det mera bidraga till reda och klarhet i saken, om vi direkt söka uppdraga de gränsor, utom hvilka skarpskytteföreningarnes verksamhet icke kan: sträcka, sig, så framt icke följden skall bli den, att de komma att reduceras till ett intet och att hela arbetet för denna sak icke bär någon frukt ?). Den nupågående ädla och fosterländska rörelsen att skaffa sig vapen och öfva sig i deras begagnande för att. i nödens stund biträda rikets krigsmakt vid fäderneslandets försvar, har erhållit namnet skarpskytterörelsen och de sällskaper, som för detta ändamål bildats, kallat sig skarpskytteföreningar. Nu vill skarpskyttar egentligen säga soldater, som uppnått en högre grad af skjutfärdighet än andra, hvarföre de äfven beväpnas med de bästa gevär, som kunna anskaffas, samt i krig äro ämnade att användas vid särskildta tillfällen. Fastän skarpskytteföreningarne visserligen skaffa sig goda 2 samt ja målskjutningsöfningar till en väsendtlig del af sin verksamhet, så kan man naturligtvis icke hoppas, att deras medlemmar, af hvilka största delen aldrig handterat ett vapen, ej heller, liksom förhållandet med flertalet af soldater, innehafva de naturliga fallenheter som äro behöfliga för en jör HE skola blifva skarpskyttär i den ofvannämnda meningen och såsom sådana tjenstgöra i krig. Men skarpskytteföreningarne äro embryot, den första svaga an till en landtstorm, den tredje beståndsdelen aflandets försvarsstyrka, då den stående armen och beväringen utgöra den första och andra. Det är skarpskytfeföreningarnes uppgift att med ord och handling visa det vara nationens allvar att.en sådan landtstorm bildas, samt genom denna agitation förmå ständer och regering att lagstifta i saken samt kraftigt understödja densamma, hvarförutan sannolikt aldeg något i stor skala kan åvägabringas. egreppet nationalbeväpning, folkbeväpning eller medborgarebeväpning, är närbeslägtadt med landtstorm, utan att derföre vara alldeles samma sak. Nationalbeväpning vill i främsta rummet säga att hela nationen beväpnas, d. v..s. att hvarje vapenför man har hos sig sitt eget goda gevär, hvaraf han kan begagna sig på ett sätt, som gör honom användbar till krigare. . Denna beväpning är ett nödvändigt vilkor för landtstormens uppträdande; utan tillräckligt och på förhand befintligt antal vapen på hvarje gifvet ställe blir hela landtstormsskaran en pappersarmå utan den ringaste förmåga att skada fienden. Men idten om nationalbeväpning omfattar äfven ett annat begrepp, nemligen ungdomens militärundervisning. Om denna på ett lämpligt och praktiskt vis genomföres i hela sin utsträckning, så kommer detta att hafva ett genomgripande inflytande på hela armåOrganisationen, derigenom att icke allenast en vida större procent af beväringen, än som hittills ansetts lämplig, kan ingåistammens leder, hvarigenom den aktiva armån betydligt förstärkes, utan äfven en del af det befäl, som behöfves för en sådan utvidgad organisation, erhålles. Äfven på landtstormen, hvilken naturligtvis bör utgöras af vissa åldersklasser efter utträdet ur beväringsåren, har denna ids genomförande ett verksamt inflytande, derigenom att någon vidare öfning i fredstid ej bör komma i fråga, sedan hvarje person både i skolan och under beväringsmötena tillräckligt beredt sig till sitt kall såsom fäderneslandets försvarare, Sedan dessa definitioner blifvit gjorda, torde det icke vara svårt att bestämma skarpskytteföreningarnes verkliga karakter. De utgöra, såsom redan i förbigående är antydt, embryot till en landtstorm samt bidraga verksamt till nationalbeväpningen, derienomatt på de flesta ställen deras medfömmar söka skaffa sig egna gevär. Men som gevär äro dyra, så kunna till en början blott de mera bemedlade ingå i de enskildta sällskaper, som kallas skarpskytteföreningar; och äfven om dessa sällskaper fom ytterligare pekuniära bidrag och ånga . betalningsterminer efterhand lemna tillfälle till inträde för mindre bemedlade, så är dock-knappast troligt att. detta kan ske i större skala. Den beväpning en masse, som är ett cenditio sine qua non för landtstormen, torde svårligen af dessa sällskaper, och framför -allt ej på landsbygden, kunna åvägabringas. Denna beväpning är det just som ständer ock regering skola förbereda, genom att ytterligare underlätta inköpet af 2) Vi böra i förbigående omnämna, att Posttid-. ningen högtidligen protesterat mot den af en insändare 1 vårt blad gjorda förutsättningen att P. T. vill, att skarpskytteföreningarne skola ställas under krigsartiklarne — en förutsättning, som emellertid synes vara ganska naturlig, då man vet, att P. T. vill räkna skarpskytteföreningarne med till rikets krigsmakt och att krigsartiklarne enligt ordalydelsen i deras titel gälla för krigsmakten. till lands och siös