framställt omöjligheten af ett enerepp från Usterrikes sida, iortiur han sålunda: Men äfven dess försvarsposition är likaledes förknippad med stora vådor; ty det är mycken. fråga om huru lång fid denna makt skall i fihansiellt hänseende vara i stånd att fullt rustad afvakta ett anfall. Förnärvarande öfverstiga utgifterna för armån i Italien bet me hela den af riksrådet beviljade militärbudget.? urw Österrikes äldsta och numera enda verkliga -bundsförvandt uppfattar och be: dömer ) kejsarerikets ställning och politik, finner man af följande yttrande ur en depeak från lord John Russell till grefve owley af den 29 Oktober: Närvarande ögonblick af lugn borde af Österrike tillgodogöras för en revision af hela dess regeringssystem i afseende på dess italienska undergålare. Österrikiska regeringen har hittillt tyckts föreställa sig, att hon kunde göra sig af med en sanning genom att dölja eller vårdslösa den. Hon måste nu se händelserna djerfti ansigtet. Hon skall då inse, att då en traktat bekräftas af nationalkänslan och af opinionen, är den lätt ait upprätthålla och försvara, men att deruivt så snart en dylik bekräftelse saknas, blir fördraget att likna vid ett standtorrt träd, som det blott behöfs n vindflägt att fälla till marken. Sålunda finner man den af 1815 års traktater, som tillförsäkrar Sehweiz om dess oberoende, bekräftad genom schweiziska folkets kärlek för sin frihet och sitt områdes odelbarhet. Så bekräftas och helgas 1831 års traktat rörande Belgien af belgiska folkets tillgifvenhet för sin nationalitet, sin konung oeh sina institutioner. Det kan visserligen vara föga angenämt för Österrikes statsmän att betrakta den kontrast, som deras land företer med tillståndet i Italien, men lärdomen är derföre icke mindre nyttig. Påfvens, storhertigens af Toscana och konungens af Neael myndighet, som ej egde några rötter uti mvånarnes tillgifvenhet, föllo för den första stormilen. Österrikiska regeringen gjorde väl om den ville betrakta Genuas och Venedigs olika ställning. År 1815 afträddes den ena af dessa städer till Sardinien, den andra till Österrike. Men under det att Venedigs förening med Österrike väckte endast ringa motstånd, var det ett helt annat förhållande med Genua och Sardinien: Den enuesiska republikens fordna oafhängighet, olkrättens primeiper, den emellan genuesare och piemontesare 1ådande antipati framhölls inom Ligarien och åberopades inom engelska parlamentet såsom kraftiga skäl emot en sådan förening. Och hur ser det välnu aut efter 45 års förlopp? Österrikes välde i Venetien är vaeklande och impopulärt, under det att föreningen emellan Genua :och Turin allt mer och mer stadgas. Och om vi efterforska grunderna till denna lärorika företeelse, så skola vi finna, att under dei österrikiska regeringen gjort allt hvad den kunnat för att reta och förödmjuka national. känslan, så här deremot piemontesiska regeringen gjort allt för att smickra, lifva och höja densamma.? — Efter att ha tillämpa: allt detta äfven på de ungerska förhållandena, förklarar lorden, att britiska regeringen ej anser sig böra försumma något tillfälle att för Österrikes statsmän framlägga de skäl, som i dess tanke röra kejsarrikets fred, välstånd, ja till och med räddning. I afseende på ställningen inom Venetien, inberättar engelska generalkonsuln i Venedig den 14 September följande: För attge ers herrlighet ett begrepp om det godtyck: liga sätt, hvaruppå folket här behandlas, vill jag berätta, att en stor mängd aktningsvärda ara som blifvit häktade, aldrig erhålit sin dom, och fortfarande befinna sig i fängelse. I dessa dagar har en målare vid namn Coffi, anklagad för att ha gjort en karikatyr öfver presten Zinelli, blifvit frikänd, men qvarhålles likväl ännu i fängelse. Detsamma har egt rum med grefvinnan Cal-i, arresterad till följd af en obetydlig anklagelse.? : I anledning häraf aflät lord John Russell den 22 September en depesch till engelska gesandten i Wien, slutande med följande ord: Österrikes uppriktiga vänner beklaga denna förblindelse och äro ledsna öfver att det icke vill genom rättvisa och ett opartiskt handlingssätt vinna sina italienska un dersåtare, och härigenom undanrödja en ai de orsaker, som hota att föranleda ett nyt! krig emellan Österrike och det italienska folket.? I en depesch af den 24 December till lord Cowley i anledning af broschyren Frans Josef och Europa framlägger lord John Russell sina tankar om stormakternas förmyndareskap i följande ordalag: : Här är fråga om att bilda ett slags ny helig allians; en areopag skulle bestämma öfver alla europeiska frågor. Denna visa och af de välvilligaste afsigter liftvade kor Ske upplysta åsigter förmenas böra omma hela verlden till godo. Det är icke svårt att under alla dessa fraser upptäcka en gammal fiende till Europas oberoende. En rTådförsamling med anspråk på att: representera alla nationer, omfåtta alla intressen, skulle snart bli en härd för intriger, en organ för de inflytelserikaste, mest djerfva öch minst samvetsgranna makter. Dess dekreter skulle hota alla slags institutioner