Vv. Törne förde, vid krigets utbrott, beft et öfver Savolaxs dragonoch infanter vargering, stationerad vid Warkaus; eftc denderstädes verkställda branden af all I förråder, återtågade han med sin trupp ti I brigaden och erhöll der befälet öfver av laxs infanteriregementes andra bataljon. I spetsen för denna gjorde han sedan hel I kampanjen. Jemte fjerde brigaden förenad han sig med Klingsporska hären och delto i nästan alla dess duster, Runeberg tecknar honom i Lappo-slaget Törnes bataljon. erhöll derstädes uppdrage att, jemte en annan, understödja det hård ansatta: avantgardet. Det förmäles icke krigshistorien, om -.han verkligen här gjord sig så ringa brådska vid attacken. Uti re lationen öfver denna affär är Törne iek omnämd bland de utmärktare, hvilket skull tyda på, att den del han tagit i striden va rit. mindre i ögonen fallande. Officiella re lationer äro för öfrigt icke alltid att lita på Händelsen med den genomskijutna rockei skulle, enligtutsago af: en gammal krigs buss, verkligen hafva blifvit berättad on Törne, ehuru den påstås hafva timat i sla get vid Oravais. Törne hade inom rege mentet varit känd för en något långt drif ven snålhet, hvarföre det olyckliga skotte äfven skall hafva gifvit honom mycket huf vudbry och åt kamraterna ämne till skämt Någon spefågel hade ännu ökat gubbens förargelse med att klandra den impertinente kulan, som icke ens qvarlemnat de bort slitma lapparne att böta skadan. Om nt det. förstörda plagget fördubblat gubben: stridslust eller icke — säkert är dock, at han vid Oravais var med i hetaste elder och slogs ända tills att han så nära, uttröt tad, hade fallit i fiendens händer. Tvenne af hans soldater hade dock, i den allmänna villervallan vid stridens slu , lyckats sanila en tillräcklig hop af olika kårer, och räd: -dade sålunda sin åldrige chef fråp atttagas till fånga. Efter Oravais-slaget delade Törne luft och ledt med den finska hären under dess jsorgliga eo Montgomery berättar en karakteristisk episod från. gubbens vistelse utanför Umeå, der han med sin bataljon bevakade de yttersta klipporna af svenska kusten emot det af fienden väntade angreppet från Qvarken. Montgomery -hade varit på. utkik och anlände till Törne midt i natten, rapporterande, att fienderna vid stranden påtändt ett Ke vid hvars låga de värmde sina frusna lemmar. Han menade att en attack -skulle göra god verkan på de stel nade massorna. edan Törne förklarat omöjligheten af ett angrepp med så ringa styrka, bjöd han den utsvultne ynglingen en matbit, sägande: Tag sig en smörgås, kanske innan morgonen äta vi hos Abraham, Isak och Jakob.4 Efter fredsslutet återvände Törne till fädernejorden, der han icke lefde många år. Gamle Lode4 förde äfven befälet öfver en bataljon af Savolaxs infanteriregemente. Han hade tidigt begynt sin militära bana vid Tavastlänningarne och flyttades först 1791 såsom sekundmajor till det förstnämnde regementet. 1808 ansågs Lode vara en af härens dugligaste och tappraste officerare. Med brigaden deltog han der blod det gällde. Vid Lappo understödde Lodes bataljon Björneborgarnes raska attack och tyckes hafva gjort det med heder, emedan han i rapporten upptages ibland de synnerligen utmärkta. Det är egentligen i Alavoslaget den 17 Aug. han ock irade sin hedersdag. Karelska jägarne, hvilka vid slasets början hade en Ne position, lefvo hårdt ansatte. En bataljon af savojaxarne skulle nu rycka till eg Det uppstod dervid en strid mellan Lode och Törne om äran att främst få gå i elden. Törnes bataljon stod närmast till hands och skulle redan framrycka, då Lode invände: Som jag är äldst, bör jag gå förut med min bataljon). Adlercreutz afojorde denna ädla täflan mellan gråhårsmännen till Lodes förmån. Nu bar det af attack. Montgomery skildrar den i vackra drag: ?Lode framryckte med en utomordentlig beslutsamhet. Blottställd för fiendens karteschoch gevärseld marscherade han med sina savolaxare raskt fram, unker en tystnad, som bebådade död och förslörelse, utan att lossa ett skott, utan att hejdas af det mördande kulregnet, lugnt lslutande de luckor det förorsakade, tills han såg hvitögat på fienden. Då kommenderade han halt och gaf en bataljonssalfva, hvilken öppnade rum att med bajonetten ahder hurrarop inbryta i motståndarnes. olesnade leder.4 — Genombrytningen var jord. Många kulor hade derunder sökt den ädle chefen; en kula bortryckte. den käpp han bår i handen, en annan sargade hans sida och sträckte honom, svårt sårad, till marken. Hade måhända hans tappra ifver att kbmma i elden varit mindre stor, om han kimnat ana hvad som der väntade honom? Denna strid var den sista, deruti han delog. Under den öfriga krigstiden vistades han i Stockholm för att läka sin svåra blessyr. Såret helnade dock aldrig fullkomligt. Pfter freden återvände han till Finland, men ärer, sex år derefter, gjort ett svårt fall, efter hvilket hans ånyo upprifna sår lade honom på dödsbädden. Han dog på sitt andtställe såsom afskedad öfverste och ridlare af Svärdsordens stora kors. Han var?, säger Greg. Aminoff, ?en 3 von Törne. maior: Lode, öfverstelöjtnant.