fall skulle uten tvifvel alla landshöfdingar öch embetsmän vara alldeles oförhindrade att på sina egendomar tillverka bränvin, .enär ingen lärer vilja påstå att dessa embetsmän förstå sig på eller hafva tid och lust att mäska, jästa och slutligen klara det bränvin, som å deras egendomar kunde tillverkas. — Emellertid kan man förutse att de, som nu vilja försvara de tre hötdingarne, hålla strängt på en verbal tolkning af förbudets ordalag i dess mest inskränkta mening. En sådan tolkning af författningen skulle tilläfventyrs kunna ifrågasättas om bränvinsförordningen tillhörde grundlagarne , hvilka 7 efter--deras7 ordalydelse skola til! lämpas. Men lyckligtvis eger den tolfte domarereglen: ännu full kraft. Den lyder så här: ?Domaren akte i all lag, hvad hans, uppsåt var söm lagen gjorde, annars varder hon missbrukad och vändes till ett annat; sinne, än hans mening vär som läger gjorde.? i Det synes öss alltså uppenbart att ätlryeI ket befatta sig med bränvinstillverkning? är I liktydigt med vara?intresserad uti — hafva nytta af — dylik tillverkning, och att detta förbjudits innehafvärne af vissa emibeten är just derföre att de med. fullkomlig öpartisket skola vara i tillfälle att städse fatta beslut om och handhafva kontrollen öfver bränvinstillverkningens lagenliga utöfning samt våra upphöjda till och med öfver blotta misstankan att de kunna låta sig dervit ledas af egennytta. Man tänke sig, Cxempelvis, det fall, att i Elfsborgs län ansökan mkomne från arrendatorn af en kronofögdes eller länsmäåns egendom, att få ä densamma tillverka bränvin. Kan väl någon rimligtvis ästå, att ländshöfdingen derstädes hr grefve rie Sparre, då ha såsom nu inträfrar, sjelt är egare af jörd å hvilken bränvin tillverkas; skulle våra en öpartisk domare i-afse ende på lagligheten och tillständigheten af bifall eller slug å en dyliksanisökan? Att derföre den af oss antydda äppfattning också är den rätta och den allmänt anfagna, visas bäst deraf att. mothela den massa af embetsmän som hafva enskild jördegendom, här ingen sådan anmärkning blifvit: gjord; söm mot de treninie landshöfdingarne) helt enkelt derföre att de förra re spekterat hans uppsåt söm lagen gjorde. Frågan är då vidare: hafva dessa fandshöfdingar hågon nytta af att bränvinstillverkang På deras egendomar idkas? Vi svara derpå ett bestämdt je — (Märk välj satt vi förbehållit oss att serskildt behandla landshöfdingarne Sparres? oc Bildts appartä ställs nings till frågan) —öeh se här vård skäl för detiavsvår: Då bränneri fiänes atttillgå el dersfår appförast vid et egendöm; doch ärren: datorn af densamma tillåtes att begagna bdet när hanför: gödt finner, är sådant en fördel: söm: ganska; betydligt i inverkar på arrendeafgiftens belopp, serdeles omkring hufvudstadem der ladtugårdsprodåkterna högt betalas: Jördegarenofordrar och erhåller ätven i så fall Högre varrentleinkomst årligen af. sin-egendom. us Tillåter hån deremöt icke arrendatorn att idka bränvinsbräming, så är det:sannolikt ått denne i de flesta fallvgifver etto derefter tlämpadt mindre arrende. Tillgången på drauk för kreatoeren underlättar desswtom konsumtionen af lalmfodret och gödningsmedlensqvantitet ökas, har genom åkerns växtkraft höjes, hvilket äfven ären ifördel för jordegaren. Och förvandlas-derjemte egendömens spanmålsskörd i bränvin, så blir äfvendranken efter skörden qvar vid gården och dennes egare vinner mera derpå, än om hela skörden direkt afyttras. Det är således icke värdt att påstå — och den sakkunnige-drifver ej heller den satsen -— att jordegaren icke har både direkt och indirekt fördel af.om -hans arrendator. idkar bränvinsbränning såvida den förre icke i andra fall gifver arrendatorn rättigheter -som skada jorden: Men. säger man — och nu måste vi gå in på specialiteterna — grefve -bagerbjelkes egendom var. bortarrenderad innan bemälde grefve blet till landshöfding utnämd, och egaren kunde således ieke derefter beröfva den andre sen rättighet som denne kontraktsenligt åtnjöt. Vi syara härpå: då: grefve Lagerbjelke mottog föllmakt såsom landshöiding, åklädde han sig alla de -förpligtelser, som åtfölja detta embete, och ibland dessa äfven det som i 1:a 2 mom. innefattas. Antingen skulle hr grefven före utnämningen, hvilken uppenbarligen icke skett mot hans vilja, hafva (låt vara äfven med någon pekuniär uppoffring) träffat aftal med sin arrendator att denne icke vidare idkade bränvinstillverkning — eller ock, om detta ej låtit sig göra för att undvika kollision med en af statsmakterna gitfven författning. icke mottagit befattningen. Den förstnämnda uppoffringen hadei alla fall godtejorts rikligt enom landshöfdingelönen, och uppoffringen 1:sednare fallet åter hade rikligare ersatts ge nom känslan af att veta sig-hafva respekterat en grundsats. Beträffande den bränvinstillverkning som af arrendator bedrifvits vid landshöfding Bildts egendom Lina, så är derpå samma åsigt fullt tillämplig som nyss anfördes rörande arrendet och bränvinstillverkning på grefve Lagerbjelkes. egendom, såvida arrendekontraktet var upprättadt, före hr Bildts utnämning till-landshöfding, Men emellan förhållandet med bränvinstillverkningen på Lina. och. på grefve Sparres egendom Brogården, eger; för öfrigt en väsendtlig skiljaktighet rum. Den sednare egendomen blefi sin helhet med inventarier och inbergad gröda till arrendatorn upplåten. (Hr Aske