Nödsakad att väga bevis och omständigheter på den mest minutiösa våg, att aldri antaga något för sannt, som ej framstår med absolut eller objektiv visshet, vänjer sig domaren att fästa sig vid det lilla, att tveka så länge möjligt är och först då fatta sitt beslut och sin öfvertygelse, när skälen äro så solklara, att älven den blinde ser skimret deraf. Hans tid är dessutom så upptagen af embetsförvaltningen, alt han sällan har någon stund ledig att egna sig åt andra studier än sin lag; och fastän han, företrädesvis såsom landtdomare, måste sätta sig in i-en mängd förhållanden, söm vidröra administra onen, behöfversådant sällan :ske från anhan synpunkt, än denrent juridiska, hvaraf lätt alstras en viss ensidighet. Jemför man mu resultatet af en. sådan) själsverksamhet med hvad som fordras Hos statsmannen, hvilken måste förbise: det lika och tillfälliga, för att afse det stora achall männa,: samt framförallt taga sig tillvara för all slags -ensidighet; så tro vi ej det vara mycket vågadt att säga, att om den skarp: sinniga juristen -blir en utmärkt statsman. han blir det, icke till: följd af, utan i trots al sin domareverksamhet. iDen som behagar med välvillig uppmärksamhet begrunda de skäl, vi nu anfört.emot domarekårens decimering genom de mera eminenta förmågornas förllyltnivg till .de högre administrativå platserna, skall — utan att vi behöfva påpeka det — lätt inse att i vår åsigt ingalundarligger någon ringaktning emot den: svenska. domaren och hans kall, Evertom skåttä vi detta,kall så högt, all vi anse intet annat stå öfver detsamma, hvad än ranglistor, : ordensmatriklar och aflöningsstater -må ! hafva att deremot invända. i nämnde aflöningsstater och detta erin rar oss, attde artiklar, som framkallat denna uppsats, äfven hade åtskilligt att anmärka mot domarenas löner; men då den tidning, sony upptagit och-till.en del godkänt artikeltörfattarens åsigter, utlofvat en mera om fattande utredning i: den: frågan, torde vi böra afvakta sen sådan, innan vi inlåta oss på det ämnet. Deremot-hafva vi några ord otalade;med författaren i frågan om stadsdomarenas ifrågasalta tillsättningsaf regeringen ensam. jVore borgmästare och rådmän endast el Adercföreträdesvis att betrakta, såsom domare, iså kunde förf:ega något fog till sitt förslag. Men sålänge de derjemte äro imagiistratspersoner. och såsom, sådana administraAtorer indin sina.resp. kommuner; finnes in igen unledhidg ör städerna att: efterskänka ssittrprivilegium. Sjelfstyrelsen har, -gudnås! iovårt öd icke så öfverflödig terräng, at! den kanvåfstå ensenda tums bredd. Erfarenheteh har äfven visitsattkommunen ibllmänhet gör ganska! goda val. De. sämstw-ärö ofta de, somstillkomma, der regeringen SR sina utskickade; landshöfdingarne, blanda sig i valstriden.s Att, dock icke ensamt :borgerskapet, utan, jemväl sta dens öfriga innevånare deltaga i-valetha all billighet ioeh rättvisa för sig. Genom denna korta granskning af Alle handa:författarens: satser; Hoppas vi hafve ädagalagt ratt han vegtoringa skäl till sir klagan öfver den svenska domarens ställ ning i de stycken, hvarom vi nu .yltrat oss Atti andra delar, namneligen befordrings grunderna och deraf härflytande brist pi samverksamhict och kontinuite i lagskipnin gen, åtskilligt kan vara att anmärka, förbise vi ingalunda och torde inom kort upptags äfven den sidan till. skärskådande.