ffroktansvärdaste kris, hedradt:af folkens akt ning och befästadt genom deras tillgifven Å het. I De katotska makterna insågo också detta Hr Rechberg afgaf i sitt hofs namn ett så svmpatiserande svar, att hr Thouvenel der 23 April kunde säga till markis de Moustier: I Jag är förvissad om, att det skulle bli os: lätt att komma öfverens med hofveti Wien. Ministern i Neapel förklarade, att hans herre T var villig att bidraga till dessa beslut. Th Barrot, Frankrikes ambassadör i Spanien, inberättade i sin depesch af den 24 April på följande sätt hofvets i Madrid svar: Hi Collantes bestrider ej påfvens hårdnackenhet, då han, efter att ha blifvit återuppsatt på tronen, glömt 1848 års lärdomar, den revolutionära katastrof, som nödgade honom att fly från sina stater, och försynens skickelse, som återförde honom dit. Och kejsarens representant hos drottning Isabella tillade: Hr förste statssekreteraren anser detta förslag vara förestafvadt af den sunda och lugna insigten om den heliga stolens sanna fördelar, samt erbjuda den enda utsigten att, utan att absolut uppoffra livad som redan är förloradt, från revolutionen rädda de provinser, som: ännu äro. qvar under den -heliga stolens välde och med dem måhända påfvens verldsliga regering. Samma tänkesätt uttåladesi Lissabon, och utrikes ministern; hr Casal-Ribeiro; svarade; att då påfven olyckligtvis afvisade dessa anbud, återstod ingenting annat än att låta tiden ha sin gång.4 Sådant var de katolska nationernas diplomatis språk. Wien, Neapel, Madrid; Lissabon instämde i Frankrikes tanke. . Vid.dessa hof, hvilka man ej kan beskylla för att stå under franskt inflytande, bedömde man frågan såsom vi sjelfva bedömde : henne, och man anslöt. sig till :den -försoningspolitik, hvars alla utvägar kabinettet i Tuilerierna efter hand försökte, I detta ögonblick: blefvo.de försök tilliagitation, som i Frankrike gjorts i religionens namn, men af politiska driffjedrar och ipölitikens intresse, dubbelt häftiga. Man koaSepp sig under fromhetens mask bland Völtaires lärjungar och korsriddarnes anhang. Häftiga Hygskatfter klandrade regeringens afsigter och förfarande; några bis skopar, vilseledda af trosnit, läto sig ryckas med i-denna rörelse, och då ekot af allt detta oväsen hann fram till Rom, kunde det ingifva tron Ma en jäsning i den allmänna meningen. -Man gick så längt, att man föreställde sig, att kejsaren stod isolerad i Frankrike och att han retat mot sig alla samveten. Detta antagande, som trolöst underhölls, måste mycket bidraga till den styfsinthet, hvarmed man i Vatikanen bemötte det förslag, som erhållit alla de katolska makternas gödkännande. Se här kardinal Antonellis besynnerliga svar på hertigens af Grammont framställningar; det förefinnes i en depesch af den 14 April: Den heliga stolen skall ej ingå på någon uppgörelse, som ej. tillförsäkrar densamma att återbekomma Romagna; den fortfar att till dess uppskjuta utförandet af de reformer, till hvilka den helige fadren samtyckt; det är hans orubbliga beslut att aldrig mottaga någon garanti för de stater, som ännu stå qvar under hans välde, ty i hans ögon vore detta att erkänna en olikhet mellan dessa stater och dem, som blifvit honom frånryckta. Påfven tillbakavisar förslaget om en ränta, inskrifven i staternas rikshufvudbok; han skall aldrig samtycka till något annat försläg än ett sådant, som skulle ha formen af en stadfästelse af de gamla kanoniska inkomster, som åtnjutas för lediga embeten; hvad understödet af trupper beträffar, såföredrar den heliga stolen att ega frihet att sjelf rekrytera sin armå.t ; Alla förlikningsförsök strandade således mot denna envishet, som framkallats och rotfästatsig genom ett så oriktigt uppfattande af tillståndet i Frankrike: Kardinal Antonelli. hade för öfrigt under ett samtal med hr: de Gramont; hvars detaljer återgpifvas i en depesch från vår ambassadör, försäkrat: CPåfven skall aldrig gifva med sig.4 Ingen eftergift! Det var det sista ordet af denna under olyckliga antifranska inflytelser .blindt fångna politik; hvilken hertioens af Gramont upplysta vaksamhet afslöjat. XI Så hade då romerska hofvet vägrat allt. Men på samma gång den påfliga regerinsen protesterade mot en af alla katolska furstar erbjuden gåfva, sökte hon erhålla enskildas understöd och organiserade öfverallt Peterspenningens upptagande. På samma gång hon tillbakavisade de af tillgifna furstar till hennes förfogande ställda soldater, värfvade hon äfven degoknektar. Kejsaren nade oupphörligt anbefallt skapandet af eni. nationalhär,: såsom bevis på den återställda ordningen och såsom borgen för framtidal säkerhet; den romerska regeringen, som tillslutit sitt öra för. detta råd, försökte upprätta en armå utan nationelitet och utan ennet. Detta försök gjordes på ett särdeles eget sätt och skulle påminna om de stora religiösa opinionsyttringarna i en förfluten I id; och på: det intet, måtte faltasi sceneriet,;