Men politiken, som i dikten väfves, En rostig jerntråd i dess. guldbrokad? Arck, ekalden är ej menniska förgälves, Och från sin tid ej någon fri sig qvad! Europa då var mätt på republiken Jeh vämjdes nästan vid dess blotta namn; Yan hoppats allt och fann sin väntan sviken, Af stormar trött, man längtade i harin; Naturligt nog i denna sinnesstämning Man trodde tiden jäsa -af förskämning! Och Astolf, till sitt rike kommen åter, Förvandladt fann det till --en republik! inunder skrattet skaldens. hjerta gråter, Sitt folk han dödssjukt tror -af politik! i Men märk, hurtill och med på villostigar, Den nd snillets fackla, som han Der fan här mot sjelftillskapadt spöke krigar, — Btt slag af krig, som ej uppbyggligt är, — Och dock, hur fängslas man! Manler och följer, i Fast skalden vingen i en puckel döljer! Det ges så många arter utaf snille, Och Toslan sällan långsynt öga fick; Utaf en skald som Atterbom; hur ville Man fordra en politisk framtidsblick?. I fantasins, den underbaras, trakter, Der känslan skapar af sig sjelf en verld, Der var hans snille hemma; bryta schackter, Altvinga flinthård verklighet dess gärd,; — Det är en annan art af snillebranden, Till den behöfs en vigglik form på anden! Det, är då ej i graden, men i slaget Utaf hans snille, skälet sökas bör idens äflan ser och hör. inske omedvetet — känner didha Härd; hettan bränher, ans blomsterverld. gm fom give