såsom enda utvägen till räddning; den romerska regeringen förblir obeveklig. Men hvad fordrade hon då? Återställandet af Romagna. Rom ville ingenting höra och ingenting eftergifva, förr än denna provins åter lades under dess välde. Var detta möjligt? Hvem skulle verkställa detta återtagande med vapenmakt? Det besegrade Österrike vågade det ej: det segerrika Frankrike kunde det ej. Österrike var ef. ter sina nederlag oförmöget att på nytt börja den långa historien om sitt protektorat vid Adriatiska hafvets kuster. Frankrike, som nyss befriat Italien, kunde ej låna sina soldater till att intaga platsen efter Österrikes bortflyktade garnisoner. Både det ena och det andra af dessa länder skulle genom detta direkta uppträdande ha befunnit sig invecklade i ett interventionssystem, hvars alla följder det varit omöjligt att på förhand beräkna, och som hade varit ett omstörtande af sjelfva grundvalarna för freden. För öfrigt kunde icke påfven hoppas mera afsin egen styrka, inför den hotande revolutionen var -han utan soldater. Hofvet i Rom insåg likväl icke denna ställning eller ville ej underkasta sig densamma. Det-uppsköt ännu till andra tider de utlofvade reformerna. Under denna tveksamhet, som snart öfvergick till ett ehvist motstånd, hände sig, att centralitaliens! befolkningar, genom furstarnes affärd befriade från sina fordna regeringar, förberedde kller fullbordade sin annexion till den piemöntesiska monarkien och omhvärfde den heliga stolens stater, dem de, så till sägandes hotade med sin frihet. Här e vi, huru långt den ädla moderationen i råd och: troheten i tillgifvenhet kunna gå. Händelserna jaga hvarandra i Centralitalien, nya makter or: ganisera sig, upproret hotar Neapel och inr kräktar Sicilien; hurudan blef den frahska diplomatiens hållning midt i dessa händelser? Hvilka ingifvelser hemtade det romerska hofvet af nödvändigheten och sin maktis traditioner? Handlingarna i denna stora sak ha blifvit förelagda kamrarna; det är deras vittnesbörd, vi vilja åberopa, ty det här historisk visshet och auktoritet. Den 26 Februari 1860 förnyade hr Thouvenel i Rom genom hr de Gramont törslaget att låta Europa garantera den heliga stolens stater, med förbehåll att ett vikariat infördes i Romagna, och han beledsagade detta förslag med följande ord, så värdiga påfven, till hvilken de riktades. Afven ifall påfven i detta förslag skulle se en uppoffring till någon del af hans suveränitetsrättigheter, skulle han måhända icke finna en ersättning i den tanken, hvilken äfven bör vara af värde för den furstes hjerta, som med titeln af far förenar titeln af suverän, att han kraftigt bidragit att återställa lugnet i Italien, att lugna samvetena och sinnena, hvilka i alla delar af: Europa oroa sig öfver förlängningen af en kris, för hvilken så många den högsta ordningens intressen bjuda oss att sätta en gräns?? För att göra sig ett begrepp om den bona fides, hvarmed kejsarens regering eftersträfvade en lösning, som kunde bibehålla -påfveus verldsliga makt, måste man jiakttaga, med huru stor kraft hans diplomati sökte förmå turinerkabinettet att återgå till en anda af klok uppgörelse. På: samma: gång hon bemödade sig om att öfvertyga Rom om nödvändigheten af eftergifter, försökte hon öfvertala konung Victor Emanuels regering i: utt endast vara påfvens representant i Ro-! magna. 1 en märklig depesch af den 221 Februari 1860 till: baron de Talleyrand, vår j!: minister i Turin, uppmanar hr Thouvenelj: nträget hr Cavour i de uttryckligaste or-i.4 lalag att omfatta detta förslag och begag-j1l rar, för att förmå honom dertill, de mest! veremtoriska argumenter, i det han rent ut 1 örklarar, att om Sardinien vägrar, skall det js pli ansvarigt för sitt beslut och icke ha att äkna på Frankrike i de eventualiteter, detj1 ;enom sin vägran kan framkalla. 1 Afven nu var det från Rom, som da tet mot dessa så lojala och kloka förslag!4 kulle komma. Vikariatet förkastas såsom n förolämpning. Kejsaren framställer dålg ill den Heliga stolens antagande ett:nyttis örslag, som hr Thouvenel meddelade alla atolska hof, och hvilket finnes på följande ätt sammanfattadt i hans depesch af den 8it April : f örganistratidet utan intervention antin-s sen af en fransk eller en österrikisk armå kär, som egde att öfvervaka Ordningensuppätthållande i Rom; ett underhåll erbjudet len suveräna påfven af de katolska mak-js erna; slutligen vidtagandet af de redan afll I. Helighet utlofvade reformerna i Rom.?e Detta beskydd innefattade mera än en åtta vagheten erbjuden el det. låg .deri äf-fe el Ss v I t en en hyllning åt den heliga stolens verldsiga storhet; den katolska verlden förband ig härigenom ånyo genom sin hängifvenhet ned kyrkans menskliga öden. Den särskilda jr arakteren af detta protektorat förhöjde he-to jern derat. För hvilken annan maktskulle!s äl de katolska nationerna iklädt sig dylika js örbindelser, utom för den furste, som rege-r ar själarna i Guds namn och! hvars handit träcker sig ut öfver all verlden, för att väl-1c igna henne? Italien blefve återbragt tillir ugn; den italienska enheten hvars anspråk it ota Rom; hade varit definitivt hejdad; påfs